Fightrecord: 3
Ja nu var det sådär otroligt längesen igen och det har hänt otroligt mycket sen sist. Jag vet inte riktigt hur jag skall lägga upp detta inlägget. Det har i alla fall äntligen blivit sommar i Sverige, vi hoppade tydligen över våren i år och gick direkt på sommaren istället och 27 grader och gassande sol. Klagar inte dock! 

Sedan jag skrev mitt förra inlägg har jag hunnit gå två matcher. Det är ju lite sjukt? Från att ha en match i bagaget har jag nu tre och hittills är jag obesegrad, hehe. Jag blir dock bara mer och mer nervös känns det som, eller så glömmer man varje gång bort hur fruktansvärt jobbigt det är. Det är så mycket snurrar i huvudet och det konstigaste av allt är att allting man kan försvinner känns det som. Tills man står där framför mittsarna under uppvärmningen och allt bara kommer per automatik. Och när man väl går in i ringen, då tänker man inte alls. Men precis innan funderar jag på vad fan jag håller på med, det är väl ovana antar jag. 

Mina två senaste matcher har jag vunnit på TKO. Det står för teknisk knockout och det heter så om motståndaren ger upp eller om domaren anser att en boxare är överlägsen och den andra oförmögen att försvara sig. I mina matcher har det varit motståndarna som valt att avbryta matchen, båda gångerna efter två ronder. Jag kan inte beskriva hur otroligt stolt och glad jag är över det, jag som aldrig trodde att jag skulle tävla i thaiboxning har helt plötsligt gått tre matcher och fler är på g. 

Alla mina matcher har varit 3x3 minuter och med IFMA regler. IFMA står för International Federation of Muaythai Amateur och i den klassen är det tillåtet att använda armbågar och knän mot huvudet (vi har skydd - hjälm, armbågsskydd och tunna benskydd). Jag tränade väldigt mycket på armbågar i Thailand och vi gör det ganska mycket på klubben också, så för mig har det kommit ganska naturligt att slänga in det när jag kommit in i clinch till exempel. I min första match glömde jag bort helt att jag fick använda armbågar och jag kom inte på det förrän jag hörde den andra ringhörnan skrika det till min motståndare.

I min andra match mötte jag en tjej från Finland, landskamp och allt. Det var på samma ställe som min första match och jag kände verkligen en press att leverera. Trots att jag inte borde känna det, men eftersom att jag fick så mycket beröm för min första match så ville jag att denna skulle bli minst lika bra. Jag kände mig dock inte lika laddad. Uppvärmningen gick jättebra, men när jag gick in i ringen kändes det som att all energi i armar och ben var borta, det kändes som spagetti. Det gick ju dock bra ändå trots att jag inte riktigt orkade hålla det tempot jag önskat för det rev i halsen när jag andades, det var otroligt tungt. I slutet på andra ronden tänker jag "nu måste jag avsluta detta, jag orkar inte en rond till", så jag fortsatte pressa och matade på med slag, sparkar och armbågar tills domaren till slut bröt för räkning och jag fick vila lite. När domaren satte igång matchen efter räkningen kom en handuk in från min motståndares ringhörna och matchen var slut. Jag blev otroligt glad och lättad! Efter det blev jag sjuk, haha. Så det fanns en anledning till att det kändes lite extra tungt denna gången. 

I min tredje match som jag gick förra helgen mötte jag en tjej som tränar kickboxning, det är faktiskt en helt annan sport även om det är likt thaiboxningen på många sätt. Kickboxare har mer snärtiga sparkar och har ofta ett lite mer hoppigt rörelsemönster. I kickboxning kör man ingen clinch och inga armbågar, så det var till min fördel denna matchen. Mina coacher sa att jag skulle lägga press framåt, söka clinch och använda mina armbågar mycket. Jag tycker att jag lyckades med det trots att jag hade sämst guard, det var inte mitt fokus haha. Tjejen jag mötte har gått fler matcher än mig men då i sin sport. Jag var insälld på att det inte skulle bli någon match för min tidigare motståndare hade blivit sjuk, men denna tjejen tog matchen på torsdag kväll och vi delade ringen på lördagen redan. Jag hann tänka en miljon tankar innan dess och var fruktansvärt nervös. Men det gick bra, hela dagen var hur bra som helst. På fredagen bastade jag bort lite mer än jag behövde, då kunde jag också äta ordentligt kvällen innan utan att det drabbade min vikt inför invägningen. Jag hade stöd från både klubben, kompisar, mamma och folk som hejade på andra håll. Framförallt trodde mina coacher på mig hela tiden, vilket fick mig att innerst inne tro på mig själv också. 

Nu är detta inlägget redan på tok för långt. Tanken inför nästa match är att uppdatera dag för dag, känslor och tankar som passerar innan matchen. Det jobbiga är bara att man är som ett jävla vrak, så det är svårt att hitta motvationen till att sätta sig och skriva om det. Men jag skall försöka göra det till nästa gång. Nu bjuder jag på lite bilder från matchen i helgen. 

Fotograf: Benjamin Bayard (@photoshooben)
 
Det som inte syns på utsidan finns inte?
Den här videon susade förbi i mitt Facebook-flöde idag och den beskriver verkligen hur jag mådde under flera månader förra året, framförallt under hösten och vintern. Jag har haft så mycket skuldkänslor att jag inte orkat göra saker och verkligen försökt rycka upp mig själv och göra det ändå, för andras skull. Denna videon satte ord på det mesta jag önskar att jag kunde förklara för mina nära och kära som kanske känt sig åtsidosatta under den perioden jag mådde som absolut sämst. Det syns inte utanpå, men det är och var en ständig kamp bakom kulisserna. Det absolut bästa du kan göra för någon som drabbats av utmattningssyndrom är att försöka förstå och stötta, denna videon är en bra början. Jag var väldigt öppen med hur jag mådde både inom familjen, på klubben, på jobbet och här.. så jag fick oändligt med stöttning som betydde enormt mycket för mig.

Till slut tog jag nästan för givet att hela världen visste hur jag mådde efter att jag outat det här (inte för att så många läser, haha) men mer för att det var så blottat för mig och det kändes som att det var allt jag pratade om. Jag började min bearbetning efter att jag skrev om det, det var också då jag insåg att jag inte var ensam i att må som jag mådde och att det faktiskt är en sjukdom. Skillnaden är att det inte går att gå till apoteket och köpa lite medicin så är man frisk, utan det krävs att man tar sig samman och förändrar saker i sitt liv och börjar prioritera och selektera bort saker i livet. Plöja fältet med alla måsten och bottna i vad som faktiskt betyder mest. Inte för att jag gjort allt det här själv, men jag gjorde många små åtgärder för att succesivt må bättre och det verkar ha funkat.

Eftersom att hela kroppen vägrade att träna och jag fick panikattacker på vägen till klubben, så valde jag att stanna borta därifrån ett tag. Även om jag samtidigt brottades med dåligt samvete och ångest över att jag inte tränade. Jag väntade istället in dagen då min kropp längtade efter thaiboxningen igen, för den dagen kom till slut och efter det ökade jag träningsdosen sakta. Det var dagar jag hade planer med vänner som jag akut fick ställa in, för så fort jag tänkte tanken på att umgås med någon började jag hyperventilera och ögonen fylldes med tårar. Jag fick en panikattack. Jag hoppade över födelsedagskalas trots att jag lovat att komma och önskar att min kropp hade pallat. Jag svarade inte i telefon för det var det sista jag ville göra, jag blev irriterad när jag fick ett SMS för det stressade livet ur mig. Jag ville pausa världen och bara få vara en stund. 

Jag fick däremot också höra under den tiden jag mådde som absolut sämst, att det inte syntes på mina sociala medier att jag mådde dåligt eftersom att allt utåt sett ser väldigt glatt och perfekt ut. Det gjorde mig väldigt irriterad. Visst att man lägger upp mycket på Instagram, men sen när blev det ett kvitto på om man mår bra eller dåligt? Jag älskar att fota och jag lägger hellre ut en bild på en fin middag än den dagen det blev knäckebröd med ost och gurka till middag. För den sakens skull vill jag inte att man skall missuppfatta mig som någon som försöker visa ett perfekt yttre? Det är skevt hur sociala medier tagit över och blivit så oerhört viktigt för folk.

Men visst, jag la upp bilder på när jag träffade vänner, åt goda frukostar och tränade, även om det var flera dagar mellan posterna så var det ju det mitt flöde bestod av. Men det är inte så lätt att Instagramma om sin psykiska ohälsa, hur skulle en sån bild se ut? Det är något jag hellre skriver om, och det gör jag ju här. De dagarna jag legat i soffan, gråtit sönder efter en panikångestattack eller inte gått ur sängen förrän på eftermiddagen, finns inte på Instagram eller Facebook, så då finns det ju inte. Eller? Det som var svårt att förklara, eller försvara sig med som de gör så bra i videon, var just det att varje liten sak var en stor ansträngning.  

De dagarna jag vaknade med mer energi valde jag noga ut vad jag ville göra, vem jag ville träffa. För man vet inte när man kommer vakna och känna den känslan igen. Nu mår jag mycket bättre. Jag har fått tillbaka träningsglädjen och fått tillbaka energin, något som kändes väldigt långt borta för bara några månader sen. Det jag vill med detta inlägget är att sprida en förståelse för psykisk ohälsa. Att man kan må dåligt på insidan utan att det syns på utsidan. En skadad hälsa är otroligt mycket tuffare att komma tillbaka från, men det är svårt att få omgivningens förståelse vilket kan leda till att man förminskar det för sig själv också. Vi behöver bli bättre på att prata om psykisk ohälsa för det bryter ner folk och är otroligt vanligt. Det är inte pinsamt eller en svaghet att må dåligt eller be om hjälp. 



Ge & ta
Hej! 

Två inlägg på en dag - vad händer? Shit.. Har jag kommit tillbaka nu? Vi får väl se hur länge det här håller i sig ;)

Det som är lite dumt denna veckan är att jag har väldigt mycket på jobbet, det hade varit skönare med en lugnare veckan så att jag kunde slappa av lite mer inför helgen. Men jag ska nog fiax det ändå. Min lunch idag blev typ halv fyra, jag hade massa saker jag ville bli klar med innan träningen så gick inte ner till gymmet förrän efter två och så sprang jag i 45 minuter för att fp svettas lite. Efter det käkade jag lunch (kycklingfilé, potatis, gurka och bladspenat) och sen blev det drygt en och en halv timme övertid på jobbet innan jag åkte till klubben för nästa pass.

Idag fokuserade vi på något som jag tycker är väldigt svårt. Hur man skall hantera någon som bara matar på med slag. Det var riktigt bra övningar, men svårt att få till tycker jag. Vår tränare frågade mig hur det gick och jag svarade "jag blir träffad hela tiden" varpå han kontrade med "men ger du något tillbaka då?". Det tänkte jag ju inte ens på, jag tänkte och kände ju bara det jag fick, men jag måste lära mig att uppmärksamma det jag gör också. Det kommer med tiden, men det är skönt att ha någon som påminner om att man skall tänka på det.

Efter det skulle jag köra mitts med vår thailändska tränare. Alla som skall tävla kör med honom inför match och alla är eniga - orkar man 5 ronder med honom så orkar man matchen, för det är jobbigare att köra mitts med honom än att matcha. Haha! Jag har varit nervös inför att köra med honom ända sen jag kom hem från Thailand, haha. Så beredd på att bli slaktad. Jag såg hur elak han var mot dom andra som körde med honom (alltså inte elak, men att det var väldigt tufft) så jag gick ju var jättenervös tills det skulle bli min tur. Men så bestämde jag mig för att jag skulle lämna hjärnan utanför lokalen, alltså bara mentalt koppla bort den och inte tänka på hur jobbigt det är eller låta känslorna och nerverna komma åt mig idag.

Jag visste att det skulle vara sjukt jobbigt, men man skall ju genom det oavsett så det är bara att köra. Det lilla mentala tricket verkar ha funkat faktiskt, för det kändes mycket bättre än jag trodde att det skulle göra oh jag orkade 5 ronder (x 3 minuter) och kunde ändå trycka på med hyfsad kraft även i slutet. Kanske kändes så för att mina förväntningar var så låga, men det var ju ett bra sätt att förbereda sig i så fall :) Nu har jag ätit en liten sallad med gurka, bladspenat, lite quinoa, keso, morötter och kräftstjärtar. Haha, jag orkade verkligen inte fixa något annat när jag kom hem halv elva. Nu är det bedtime!