Vart börjar man?
God morgon! 

Sitter och dricker kaffe, målar naglarna och kollar på nyhetsmorgon. Skall snart göra mig klar för att åka till Audi och lämna in bilen på service. Igår kväll var det sparring på klubben och jag har sparkat upp min tå igen, på precis samma sätt som sist. En frontspark rakt in i en armbåge. Så idag är det lite jobbigt att gå, men jag tror inte att den är av utan bara lite stukad *hoppas*.

Sparringen i övrigt gick helt okej igår, fick sitta en rond för att jag började gråta. Hörde mig själv säga till mig själv "du är ingen fighter", "du orkar ingenting", "fan vad dålig balans" etc. Istället för att se det som en bedrift att sparras med tävlingsgruppen efter att ha varit borta ett tag så blir jag frustrerad och arg över att jag inte längre orkar lika mycket och att jag inte är i form. Jag försöker verkligen att ta lite lättare på träningarna, att det inte är blodigt allvar alla gånger för nu har jag ju faktiskt inte någon match i sikte. Men ändå blir det såhär.. Det jobbiga är att jag känner mig otroligt svag när jag hamnar här.. Jag känner mig som den som alltid gråter, den som det "daltas" med och jag gillar inte det. Jag känner mig svag och liten. Det är inte så jag vill känna mig. 

Imorgon vid lunch skall jag träffa en kurator för att prata om.. ja, jag vet inte riktigt vad vi ska prata om. Vart börjar man? Det känns i alla fall bra, men väldigt nervöst. Jag hoppas bara att det är en person jag känner tillit till och känner att jag kan öppna upp mig för. Sist jag gick till en kurator hade jag panik innan, det var dels en kille jag skulle träffa och jag hade ingen aning om hur "skrämmande" det skulle vara att blotta sig själv verbalt för en främling. Jag kommer ihåg att det då kändes som en enorm befrielse att bli av med en stor del skuldkänslor, så jag hoppas att det kommer att bli samma sak denna gången och att jag får bra tips på hur jag skall tackla min trasiga självbild. 
 
Att vara självisk och tänka på sig själv
Att vara självisk är verkligen inte min starka sida, jag vet inte hur det är med er, men jag tycker att det är väldigt jobbigt att prioritera sig själv och så länge jag levt har jag alltid satt andra före mig själv. Det är för att jag alltid har brytt mig väldigt mycket om andra människor och velat ställa upp och finnas där för de jag tycker om. Men ibland så måste man förändra saker, och i det här fallet har jag varit tvungen att förändra saker för att jag skall må bättre och det känns faktiskt som att det börjar gå åt rätt håll.

Jag känner mig mycket lugnare och är betydligt gladare på jobbet om man jämför med bara två veckor sen när jag mådde betydligt sämre. Både förra och denna veckan fick jag höra ifrån olika kollegor att jag ser välmående ut. Det syns alltså på mig och min utstrålning att jag mår bättre, vilket är jättekul. Det var otroligt jobbigt för bara två veckor sen att bara vistas på kontoret när man inte kände sig helt hundra. 

Vad är det jag har förändrat då? Jo, dels har jag känt efter hur kroppen mår och efter det bestämt vad jag orkar göra och inte. Sänkt kraven helt enkelt. Är jag väldigt trött och bara känner för att ligga hemma i soffan trots att jag har gjort andra planer, ja då har jag ställt in mina planer och legat hemma i soffan. Det har varit jättesvårt för mig att acceptera det för man vill egentligen bara rycka upp sig och köra på i samma tempo som vanligt. Kan ni känna igen det? Men det funkar inte när det har gått för långt, då måste man göra någon skillnad för att det skall bli bättre och jag är verkligen livrädd för att gå in i väggen, jag vill bara fixa det här och må bra igen.

Men hur lätt är det att lyssna på sig själv eller säga nej? Jag personligen tycker att det är jättejobigt att säga nej, alltså rent generellt. Inte bara när det gäller vänner eller familj utan även till säljare och så. Om det är någon som stannar mig på stan så är det kört, därför försöker jag undvika ögonkontakt med dem när jag kan för jag kan verkligen inte vara otrevlig när de väl fått tag på mig. Det är bland annat därför jag sitter med en tandförsäkring jag aldrig nyttjat och skänker pengar till flera olika organisationer. Visst, det känns ju bra men det är mest för att dämpa det dåliga samvetet och för att inte blunda för uppenbara världskriser, för att vara helt ärlig. 

Det jag däremot kommer att göra nu och redan har börjat med är att öva på att säga nej. Som i helgen till exempel. ALLA i Sverige verkar tvätta sina bilar på söndagar, alltså alltid. Varenda gång jag åker dit på helgen så är det kö. Denna helgen var helt sjukt. Jag stog i kö i kanske 30 minuter. Det är ett snabb-tvätt-ställe dessutom, ett sånt ställe som har 5 steg som man ska ta sig igenom och man har typ några minuter på sig per steg, det borde inte ta mer än 10 minuter att tvätta sig igenom programmet och dra. Men folk som var där i helgen var ju på spa med sina bilar och det skulle tvättas både invändigt, utvändigt och sen lite till. Blev jätteirriterad till slut. Sen är jag äntligen längst fram i kön och så kommer det fram en cyklist med lera i ansiktet och ber mig veva ner rutan. Han frågar om han får gå före eftersom att han bara har en cykel och det går fort. Jag svarade: "Nej, faktiskt inte. Jag har stått här i 30 minuter i kö och har en tid att passa, tyvärr". Det kändes lite taskigt för stunden, men det kändes faktiskt ännu bättre att stå på mig. För jag hade ju en tid att passa och jag hade blivit sen om jag släppte genom honom. 

Nu var detta en främling och inte riktigt lika jobbigt som att säga nej till en vän eller familjemedlem, men jag lovar er att det är okej att säga nej ibland. Du kanske missar en trevlig middag och du kanske gör någon besviken just i stunden, men det blir faktiskt inte värre än så. Det kommer fler middagar och när du mår bättre igen så kan du träffa kompisen och förklara varför du inte orkade komma just den gången. Om det är en bra vän så kommer han eller hon att förstå och stötta.

Ha en bra dag allihop ♥
 
Thaiboxningscravings
Efter all thaiboxning igår fick jag lite cravings efter att kötta mitts så jag var riktigt laddad idag inför brunchthaien, äckligt nervös innan som alltid och lite spänd, men det gick bra. Det var ett sjukt bra pass - fem ronder var med hårda tekniker, hög ambition och riktigt mycket flås. Jag fick bra pepp och grym mittshållning av Sara genom hela passet, så värdefullt. Det värsta som finns när man kör den här typen av träning är om man får köra med någon som inte håller bra mitts, det är precis lika viktigt att vara bra på mittshållning för att boxaren ska få ut någonting av passet. Allting känns avigt annars. Så om du inte är bra på att hålla mitts - bli det! ;) 

Vi avslutade passet med dubbla sparkar på varje sida i totalt 4 minuter, varannan minut per person. Efter det körde vi 15 sparkar på höger sida, lämnade över till kompisen som körde 15 sparkar och så höll vi på och bytte tills klockan ringde. Efter det var det samma sak på vänster sida. Det blev en del sparkar idag kan man ju säga, riktigt kul.