Halloumitacos & tjejsnack
Halloumitacos hos Lisa tonight, tack för en mysig kväll hjärtat ♥

Jag och Lisa har inte träffats på två hela veckor nu, det är länge för att vara bästa vänner och bo i samma stad. Det gör mig väldigt ledsen att inte kunna vara den kompisen jag brukar vara för mina närmaste. Den glada Alexandra som gillar att hitta på saker precis hela tiden. Den som älskar att anordna middagar, tjejkvällar, peppiga helger och spontant ta en drink på en fredag efter jobbet. Visst, det senaste året har jag inte haft det som prioritet med tanke på mitt fokus på träningen, men det jag menar är att jag saknar att känna glädjen i att vara bland folk och hitta på saker, varför tycker jag inte att det är roligt nu?

Jag vill så gärna finnas där för alla mina vänner just nu, vara en person de kan ringa till och när jag svarar skall det vara en glad Alexandra i andra luren. Finnas där för mina vänner som precis fått barn, vara en stöttande vän för de som har det tufft och tillgänglig för de som bor långt bort. Istället vänder jag på telefonen när jag ser eller hör att det ringer och bara stöter bort allting som försöker komma åt mig. Att ständigt vara tillgänglig känns som ett måste numera, man får aldrig vara ifred. Alla vet att man har sin mobil inom en meters räckvidd precis hela tiden vilket gör att det känns som att man måste svara bara för att det ringer eller plingar i luren. Och det som gör så ont i mig just nu är att jag inte kan komma fram till varför jag inte vill svara, det är ju personer jag älskar till månen och tillbaka som hör av sig. Det gör mig ganska avskräckt i allt det här. Varför blir jag inte glad när de hör av sig? 
(null)