"Always be a work in progress"
Det är ett motto jag verkligen lever efter. Jag är aldrig nöjd, på gott och ont. Jag vill mer, prestera bättre, framåt i karriären och uppåt i livet. Det är positivt för det är det som får mig att kämpa mig dit jag vill och det som fått mig att komma dit jag är. Jag fick en gång höra "du kan inte bli Key Account Manager som 25-åring". Well, det har varit min titel i 1,5 år och jag fyller 26 i höst. Jag har jobbat extremt hårt för att komma dit, jag har alltid tagit mitt jobb på största allvar och ser det inte som ett jobb utan som en stor del av mitt liv, vilket det är och jag tror att man måste gilla det man gör för att kunna ha drivet att göra ett bra jobb. 

Hur som helst, det här inlägget var inte meningen att bli ett jobbinlägg. Det jag menar är att det finns fördelar med att ställa höga krav på sig själv och så finns det nackdelar. Det medför också en prestationsångest som ibland är helt hopplös att leva med. I träningen är det väldigt jobbigt i mellanåt, speciellt om man har ett mål med träningen och bara fokuserar på det och inte sätter upp delmål. Det ska jag bli bättre på! 

Att sätta orealistiska mål på sig själv är som upplagt för misslyckande vilket inte hjälper mig varken i livet eller på träningen. Jag är expert på att sätta orimliga mål och krav på mig själv. Så från och med nu ska jag börja med delmål som jag faktiskt kan uppnå för att känna att jag kommer framåt och gör någonting bra. Det kan vara minsta lilla grej typ, idag ska jag öva på att blocka sparkar eller idag har jag haft en överjävlig dag så jag är nöjd bara jag sätter foten på gymmet. Enkla mål som GÅR att nå, så att man kan belöna sig själv när man uppnåt dem eller känna sig nöjd efter ett träningspass. 

En av mina tränare frågade mig efter ett pass för någon vecka sedan vad mina förväntningar var på mig själv på sparringen, varför jag inte var nöjd efteråt och satt och surade i bastun. Och jag kunde inte svara på det, för jag vet inte vad jag förväntar mig. Vad är bra? Vad är dåligt? Vad är rimligt? Jag har idag ingen sund syn på mig själv och mina prestationer, därför är det bra för mig att få skriva av mig om sånt här så att jag blir mer observant och kan analysera det i efterhand. Alla tips på hur man hanterar hjärnspöken är väldigt välkomna ♥  

Idag är det fys och sparring på schemat, jag har laddat upp med en stadig lunch för att orka båda passen. Ris, kyckling, haricot verts, körsbärstomater och kvargbearnaise.