Oj, vad många vi var!
Wow! Responsen på mitt förra inlägg var helt överväldigande för mig. Jag har fått så fin respons, från kollegor, vänner, familj och släkt, klubbkamrater och personer som inte känner mig men som läst mitt inlägg och kunde relatera till det jag skrev. Jag var lite orolig för hur det skulle tas emot, för jag skrev inte inlägget för att få uppmärksamhet. Jag vill heller inte bli behandlad som att jag är sjuk eller som att det är synd om mig. Jag behöver bara prata om det för att inse att det är ett problem som jag måste ta på allvar för att det ska bli bättre. 

Nu i efterhand känns det väldigt bra att ha fått skriva om det, för det fick mig att känna mig mänsklig och inte svag eller ensam. Det är så otroligt vanligt med psykisk ohälsa har jag insett, folk mår inte alltid så bra som de påstår sig göra eller vill inse själva, men i dagens samhälle så är det så himla mycket prestige i allting och psykisk ohälsa är inte en av sakerna man gärna pratar om. Man kanske heller inte vill belasta någon annan med sina privata problem så då går man runt där och mår dåligt i sitt skal istället. Men det är ju när vi är som svagast som vi lär känna oss själva bäst och vem har sagt att det är en svaghet att visa sig sårbar eller be om hjälp? 

Jag blev kontaktad både på bloggen, på Instagram och på messenger av människor som alla kände igen sig i det jag skrev. Det som jag blev mest förvånad över var att majoriteten var män. Jag uppskattade det väldigt mycket att folk tog sig tiden att dela med sig av sina egna erfarenheter och ville öppna sig för mig på det sättet. Av närmare 550 läsare var det 3% av er som skrev till mig och uppskattade mitt inlägg och min öppenhet i ämnet. Vissa har gått i flera år med varningsklockor men har valt att ignorera det (precis som jag) eller rättare sagt inte ta det på allvar - tills ni blev tvugna. Jag har gått och tänkt att det är som en förkylning, att det går över och att det blir bättre snart, men det kommer inte att bli bättre om vi inte aktivt börjar jobba med förändring. Det som är lite  problemet med psykisk ohälsa är att det inte syns på utsidan viket gör det otroligt svårt att förklara det för någon som inte kan relatera till det. Det gör att vi känner oss ganska ensamna i det hela och tyvärr så tas det inte alltid på så stort allvar.

Jag kommer att börja göra små förändringar i vardagen och försöka sätta ord på min ångest så att jag kan ta tag i det istället för att vifta bort det. Det känns som en bra början. Jag har fått många tips ifrån er om att gå och prata med någon utomstående också för att få lätta lite på hjärtat, saker som man kanske inte skriver här eller säger till sin omgivning. Har ni tips på någon bra terapeut i Stockholm så tar jag tacksamt emot det ♥ Vet inte riktigt vart jag skall börja leta annars och min största rädsla är att man skall sitta i samma rum med någon som man känner noll förtroende för och så ska man berätta om det mest personliga man har. 

Detta var mitt första steg för att få ordning på detta, att få skriva av mig, eller i alla fall ett steg för att lära mig att hantera situatuinen när den uppstår. Och nu har jag massor av personer i min omgivning som jag kan vända mig till om jag behöver tips och råd, samtidigt kan fler människor hjälpa mig i vardagen om jag själv skulle råka hamna där igen och jag kan förhoppningsvis hjälpa er med något också med tiden.

Jag är omringad av väldigt många fantastiska människor. Vi måste alla bli bättre på att ta hand om och älska oss själva. Något jag ständigt försöker påminna mig själv om ♥