Panikångest - något vi skall prata om?

De senaste åren har jag haft ganska mycket på gång samtidigt. Jag har alltid velat ta ett stort ansvar på jobbet och vara "bäst i klassen". Det är en jättebra egenskap som jag skrivit i tidigare inlägg, men det finns nackdelar också. På mitt förra jobb var jag inte långt från att gå in i väggen efter att under en längre tid fått ta ett stort ansvar och göra flera personers jobb. Jag jobbade övertid varje dag, jag la inte ens märke till det till slut för det blev en vana för mig att min arbetsdag inte slutade kl. 17.00. Jag var ofta själv på kontoret och tog en av de sista bussarna in mot stan. Allt för att inte komma till ett lika stort kaos dagen efter. För även om jag röjde undan så fortsatte högen med jobb att öka dagen därpå. Jag var rädd för att bli sjuk för jag tänkte på vilket helvete jag skulle ha när jag kom tillbaka, så när jag var sjuk så jobbade jag hemifrån istället. Jag hade alla utmattningssymptom man kunde ha: koncentrationssvårigheter, försämrad syn, minnesförlust, sömnproblem, andningsproblem och dåligt humör bland annat.

Till slut kom en hjälpande hand som erbjöd mig en ny möjlighet på ett annat företag. Det var inte en självklarhet för mig att byta för jag kände ett stort ansvar för mina kollegor. Jag hade ingen att lämna över till och hela teamet gick redan på knäna, min kärlek till dem gjorde det svårt för mig att sluta, men jag valde till slut att sätta mig själv först. Det är jag otroligt glad för idag! Jag gjorde allt jag kunde för att under mina 3 månader lämna över allt jag hade på gång och alla lathundar som kunde hjälpa dem.

När jag bytte jobb så var allting nytt och spännande. Samtidigt som det var kul och utmanande så det kändes lite som att kasta sig ut för ett stup och se om jag hann veckla ut vingarna innan jag slog i marken. Jag lärde mig flyga på vägen ner (djupa metaforer nu hörrni) men det var så det kändes, det var väldigt tufft i början. Coldcalling och nykundsbearbetning är ingen dans på rosor, det är otroligt påfrestande att gång på gång bli avvisad i telefonen innan man ens fått säga sitt namn. Om man ens lyckas ta sig förbi receptionisten. Det är slitsamt att vara säljare och kräver extremt mycket mod och självförtroende, speciellt som ung tjej i IT-branschen skulle jag vilja tillägga. Under denna perioden var det väldigt svårt att peppa sig själv, jag kände mig inte speciellt bra på det jag gjorde, jag kände inte att jag förtjänade min lön. Jag sa till och med till mamma vid något tillfälle att jag skämdes över att vara på kontoret om jag inte hade satt ett möte eller en affär, jag skämdes som en hund över min underprestation. (Underprestation enligt mina egna mått, mina krav och förväntningar på mig själv)

Mina andningsproblem kom tillbaka. Det kändes som att oavsett hur stort andetag jag tog så fick jag inte tillräckligt med luft. Mina stressymptom började komma tillbaka och prestationsångesten följde med mig till träningen. Jag går aldrig ut från ett träningspass, jag slutar inte hur trött jag än är. Men när jag började få mina panikattacker så började jag bli lite rädd för mig själv. Jag minns första gången det hände, jag började hyperventilera och kippa efter andan men jag kunde inte ta ett djupt andetag för kroppen ville både andas och gråta samtidigt, det blev som en kortslutning. Ni vet, när proppen går och allt bara lägger av. En av gångerna gick jag in och la mig på golvet i tjejernas omklädnigsrum tills min tränare hittade mig och hjälpte mig att lugna ner mig. Det har har aldrig hänt mig innan. För att beskriva känslan så är det som att man tappar kontrollen över hela sin kropp, oavsett hur lugn du försöker vara så kan du inte ta ett helt andetag. Det avbryts liksom hela tiden innan du har fått in all luft i lungorna.Tydligen så är det en adrenalinkick som triggas igång av ångest som gör att kroppen automatiskt hamnar i ett "fly eller fäktas"-läge.

Efter de här två gångerna på träningen kommer jag ihåg en gång till när det hände, och så hände det igen igår. Det är en effekt av när man har för mycket saker på gång samtidigt. Förra veckan, i torsdags, vaknade jag kl. 9.10. Mamma hade ringt 12 gånger och min kollega hade ringt 2 gånger, vi hade nämligen ett kundmöte kl. 9 som jag skulle vara på. Jag hade inte hört ett ljud. Det kändes som att min kropp försökte varna mig att det kanske är lite mycket nu. I lördags somnade jag framför TVn vid nio, jag hade bara tränat och sen inte gjort något alls. När jag kom till kontoret i måndags så möttes jag av massa frågor på saker jag borde ha koll på eller som jag borde gjort men som jag inte hunnit med. Problemet är att jag är ganska bra på att påbörja saker och ha mycket saker igång, men jag har svårt att slutföra en sak innan jag påbörjar en annan vilket triggar stressen då det känns som att ingenting blir klart och jag har tusen saker att göra. Det har dels med mina koncentrationssvårigheter att göra, men också att vi sitter i ett öppet landskap och väldigt nära varandra så frågor flyger över kontoret lite hela tiden och eftersom att jag är lite grann spindeln i nätet när det gäller kontakt med kunderna så blir jag ofta indragen i saker. Missförstå mig inte nu, jag älskar mitt jobb och företaget jag är på känns som min familj, men när det blir så högt tryck som det är nu så kommer alla mina stressymptom tillbaka. Jag blir ingen trevlig person, jag är jättekänslig och lättirriterad, sover dåligt och har problem med andningen.

Jag har undvikit gymmet hela veckan, jag har inte haft energi eller lust att ta mig dit. Det i sig har varit otroligt stressande och ångestfyllt också. Varför vill jag inte träna? Har jag tappat det nu? Hur mycket missar jag? Jag har haft ont i magen hela veckan, alltså verkligen värk i magen/buken. Jag gick iväg en stund från kontoret igår för jag behövde en andningspaus. På vägen tillbaka till kontoret tog jag trapporna isället för hissen och ungefär halvvägs började jag känna av att panikattacken var påväg. Jag började hyperventilera, gråta och kippa efter andan. Tårarna kommer helt okontrollerat och andningen var helt i otakt. Adrenalinet gör att man andas snabbare men kortare, vilket leder till att man hyperventilerar. Det är fruktansvärt frustrerande för det tar ganska lång tid innan man kommer tillbaka i normalläge och när man väl gör det, då är det som att allt blir helt stilla. Jag satt i trapphuset och hoppades att ingen skulle gå förbi just då, som tur var klarade jag mig. När jag kom tillbaka till kontoret gick jag in på toaletten för att kolla sminket och torka bort tårarna, sen satte jag mig och jobbade igen. 

Jag satt kvar en stund också så att jag kunde stryka några fler punkter på min att-göra-lista och efter det tvingade jag mig själv till gymmet. Dock helt utan förväntningar och krav. Jag sprang 40 minuter på löpbandet men i ett väldigt lugnt tempo och utan att pusha mig själv att öka lutning eller hastighet. Tankarna och viljan fanns där, men jag ville bara ha en skön stund på gymmet och känna att jag rört på mig lite. Jag hade Wahlgren&Wistam's senaste podd i lurarna och lunkade på i ett behagligt tempo. Det slutade med att jag tappade mobilen på bandet så den flög åt helvete och glaset gick i hundra delar.. Oh happy day.. 

I ärlighetens namn så harjag lite svårt att skriva detta inlägget, det tar emot att publicera, för det är väldigt utlämnande och ärligt. Och det är inte direkt så att jag påstår att jag har mer att göra än någon annan, det är lite det som stressar mig också. "Alla andra orkar" och "alla andra klarar av det" så bit ihop och kör. Det är lite så jag tänker. Läste ett blogginlägg som Bianca Ingrosso skrev häromdagen.. Där snackar vi stress i livet. Men återigen, jag kan inte jämföra mig själv med någon annan. Mina panikattacker kommer av en anledning och det är troligtvis för att stressnivån för mig har nått max.

Hursomhelst. På kvällen var jag bara hemma och kollade Suits samtidigt som jag tryckte i mig en halvliter SIA chokladglass.. det var sjukt gott men kan ju inte säga att mitt samvete tyckte samma sak. Idag ska jag försöka att ta en sak i taget och se till att slutföra det jag påbörjat så att paniken och ångesten lägger sig. Vill avsluta med att säga att jag skriver detta för att jag tycker att det är viktigt att prata om, jag behöver prata om det. Jag vill också bara understryka att det är jag som sätter mig själv i dessa situationer, det är ingen annan som lägger så mycket på mig eller tvingar mig till någonting. Det är jag som tror att allting hänger på mig, att folk förväntar sig en massa saker av mig och att jag gör människor besvikna om jag inte levererar. Jag jobbar på det, tro mig, och det här är ett av sätten att göra det på. Prata ut. Blotta mig. Visa att det inte bara är frid och fröjd med "perfekta" frukostar och glada träningspass. Det är så mycket mer bakom.

 
#1 - Anonym

Stark av dig att berätta. Insåg också en tid att dagens alla timmar in räckte till, framför allt när det gällde arbetet. Bara för att jag byggde upp en massa förväntningar genom att inte kunna säga nej eller sätta för korta deadlines på förväntade svar. Detta genererade i tur sent hem från jobbet, sen middag och orkeslöshet på det. Samma visa dag efter dag vilket påverkade min fritid och helger.. Det jag insåg efter flera år var att jag behövt inte sätta mig i dessa situationer, bara genom att flytta fram mina egna skapade deadlines. Jag behövde bara fråga om det var ok med ett svar under dagen, under morgondagen eller under veckan, istället för fixar inom en timme, innan lunch. Allt för att slippa ha en massa ogjorda saker kl. 17.00. Detta lilla enkla har hjälp mig mycket att få ordning på kaoset. Lycka till med att finna harmoni i livet!
//Långberg

Svar: Tusen tack för din kommentar! Vilken sund insikt, jag tror att det är halva jobbet. Att inse vart problemet ligger och sen aktivt jobba med små, små förändringar som sen i det stora hela gör stor skillnad! Jag har fått så många som hört av sig till mig efter detta inlägget att jag är helt rörd, jag har fått väldigt många tips på hur man kan hantera detta. Skönt att höra att du hittat en mer rofylld vardag!! Fortsätt så och var rädd om dig :)
Alexandra Sohlin

#2 - Lotta

Det är starkt av dig att skriva ner detta. Framförallt som du är mitt uppe i det. Du är en stark tjej som kommer att ta dig igenom det här. Det är bra att du börjar sätta gränser för dig själv och att du pratar om det. Det är en del av en process att lära känna sig själv och sina begränsningar.

Svar: <3
Alexandra Sohlin

#3 - Anonym

Men kära vän!
Du måste ta hand om dig. Ja, det är bra att vilja vara duktig och det är du men du själv är mycket viktigare än jobbet. Ta det lugnt vi älskar dig också och du är familj för oss!