Vem sa att det skulle vara enkelt?
Hej ♥

Igår blev det 30 minuter intensiv cirkelfys och det må låta lite men satan vilken svettfest. Vi jobbade i grupper om 3 och på varje station var det 3 övningar. Ronderna var 3 minuter och vilan mellan 10 sekunder. Vi jobbade nog igenom precis hela kroppen, alla muskler skrek. Jag kunde verkligen känna hur träningsverken smög sig fram redan igår kväll. Det passet gick faktiskt ganska bra, den enda övningen som jag fysiskt inte klarade av var att stå i smal armhävningsposition och hålla där. Det gick inte alls, måste jobba med tekniken där för det tog verkligen stopp. Annars gick det bra på fysen, jag såg ut som en tvättbjörn efter passet när all mascara låg under ögonen.. Haha. 

Sparringen som var precis efter gick väl inte helt bra. Jag boxas bara just nu eftersom att jag är öm i benen efter matchen så det blev ganska tungt efter så mycket armövningar precis innan och dödens pass igår med typ 10 intensiva boxningsronder. Jag försökte hålla humöret uppe och det gick väl sådär och tårarna letade sig fram i frustration över att jag inte kan röra mig åt något håll när ett slag kommer mot mig. Det är något jag måste öva på, och jag får väl se det som ett ypperligt tillfälle att göra det nu när jag ändå bara kan boxas. Måste bara hold my shit together och inte bli förbannad och ledsen på mig själv när jag inte lyckas direkt. För det är det ju ingen som förväntar sig att jag skall göra, så varför ska jag tro det själv?



Efter passet snabbade jag mig iväg för att hinna umgås med Cecilia som är i stan. Hon och Lisa hängde på hennes hotellrum och jag kom så fort jag var klar. Det var det bästa på hela dagen, vi pratade om allt möjligt och det blev ett till träningspass för magen av alla skratt. Det gjorde på riktigt ont i magen. Vi pratade bland annat om det här med att prestera och C sa en sak som jag verkligen kunde relatera till. Hon går ett träningsprogram som en av hennes vänner hjälper henne med och hon känner sig dålig för att hon inte tar så mycket vikter (än) och känner sig "otränad" i jämförelse med andra. Hon har aldrig tränat på detta sättet innan och har aldrig gjort marklyft till exempel, men hon känner en press på sig själv att göra bra ifrån sig eftersom att hennes kompis investerar så mycket tid i henne. 

Precis så känner jag också när det kommer till mina tränare på klubben. De lägger ner så sjukt mycket tid på att vara där nere och hjälpa mig och alla andra på klubben att bli bättre och det är min skyldighet att visa dem att jag blir det. Sjukt va? Man kanske skall tänka lite på den tiden man själv lägger ner också. Att man är där och försöker visar ju att man vill bli bättre, sen måste man acceptera att det inte går över en natt utan att det kräver mycket träning. Många timmars nötande innan du kan använda något du lärt dig teoretiskt i praktiken och innan det blir naturligt. All energi man lägger på att oroa sig över att inte vara tillräcklig eller på att vara frustrerad över att man inte kan är energi som kan användas till bättre saker. 

En av mina klubbkompisar som kände igen sig i dethär med prestationsångesten sa till mig igår "Du behöver inte prestera idag, försök bara slappna av och ha kul"