Det som inte syns på utsidan finns inte?
Den här videon susade förbi i mitt Facebook-flöde idag och den beskriver verkligen hur jag mådde under flera månader förra året, framförallt under hösten och vintern. Jag har haft så mycket skuldkänslor att jag inte orkat göra saker och verkligen försökt rycka upp mig själv och göra det ändå, för andras skull. Denna videon satte ord på det mesta jag önskar att jag kunde förklara för mina nära och kära som kanske känt sig åtsidosatta under den perioden jag mådde som absolut sämst. Det syns inte utanpå, men det är och var en ständig kamp bakom kulisserna. Det absolut bästa du kan göra för någon som drabbats av utmattningssyndrom är att försöka förstå och stötta, denna videon är en bra början. Jag var väldigt öppen med hur jag mådde både inom familjen, på klubben, på jobbet och här.. så jag fick oändligt med stöttning som betydde enormt mycket för mig.

Till slut tog jag nästan för givet att hela världen visste hur jag mådde efter att jag outat det här (inte för att så många läser, haha) men mer för att det var så blottat för mig och det kändes som att det var allt jag pratade om. Jag började min bearbetning efter att jag skrev om det, det var också då jag insåg att jag inte var ensam i att må som jag mådde och att det faktiskt är en sjukdom. Skillnaden är att det inte går att gå till apoteket och köpa lite medicin så är man frisk, utan det krävs att man tar sig samman och förändrar saker i sitt liv och börjar prioritera och selektera bort saker i livet. Plöja fältet med alla måsten och bottna i vad som faktiskt betyder mest. Inte för att jag gjort allt det här själv, men jag gjorde många små åtgärder för att succesivt må bättre och det verkar ha funkat.

Eftersom att hela kroppen vägrade att träna och jag fick panikattacker på vägen till klubben, så valde jag att stanna borta därifrån ett tag. Även om jag samtidigt brottades med dåligt samvete och ångest över att jag inte tränade. Jag väntade istället in dagen då min kropp längtade efter thaiboxningen igen, för den dagen kom till slut och efter det ökade jag träningsdosen sakta. Det var dagar jag hade planer med vänner som jag akut fick ställa in, för så fort jag tänkte tanken på att umgås med någon började jag hyperventilera och ögonen fylldes med tårar. Jag fick en panikattack. Jag hoppade över födelsedagskalas trots att jag lovat att komma och önskar att min kropp hade pallat. Jag svarade inte i telefon för det var det sista jag ville göra, jag blev irriterad när jag fick ett SMS för det stressade livet ur mig. Jag ville pausa världen och bara få vara en stund. 

Jag fick däremot också höra under den tiden jag mådde som absolut sämst, att det inte syntes på mina sociala medier att jag mådde dåligt eftersom att allt utåt sett ser väldigt glatt och perfekt ut. Det gjorde mig väldigt irriterad. Visst att man lägger upp mycket på Instagram, men sen när blev det ett kvitto på om man mår bra eller dåligt? Jag älskar att fota och jag lägger hellre ut en bild på en fin middag än den dagen det blev knäckebröd med ost och gurka till middag. För den sakens skull vill jag inte att man skall missuppfatta mig som någon som försöker visa ett perfekt yttre? Det är skevt hur sociala medier tagit över och blivit så oerhört viktigt för folk.

Men visst, jag la upp bilder på när jag träffade vänner, åt goda frukostar och tränade, även om det var flera dagar mellan posterna så var det ju det mitt flöde bestod av. Men det är inte så lätt att Instagramma om sin psykiska ohälsa, hur skulle en sån bild se ut? Det är något jag hellre skriver om, och det gör jag ju här. De dagarna jag legat i soffan, gråtit sönder efter en panikångestattack eller inte gått ur sängen förrän på eftermiddagen, finns inte på Instagram eller Facebook, så då finns det ju inte. Eller? Det som var svårt att förklara, eller försvara sig med som de gör så bra i videon, var just det att varje liten sak var en stor ansträngning.  

De dagarna jag vaknade med mer energi valde jag noga ut vad jag ville göra, vem jag ville träffa. För man vet inte när man kommer vakna och känna den känslan igen. Nu mår jag mycket bättre. Jag har fått tillbaka träningsglädjen och fått tillbaka energin, något som kändes väldigt långt borta för bara några månader sen. Det jag vill med detta inlägget är att sprida en förståelse för psykisk ohälsa. Att man kan må dåligt på insidan utan att det syns på utsidan. En skadad hälsa är otroligt mycket tuffare att komma tillbaka från, men det är svårt att få omgivningens förståelse vilket kan leda till att man förminskar det för sig själv också. Vi behöver bli bättre på att prata om psykisk ohälsa för det bryter ner folk och är otroligt vanligt. Det är inte pinsamt eller en svaghet att må dåligt eller be om hjälp. 



Ge & ta
Hej! 

Två inlägg på en dag - vad händer? Shit.. Har jag kommit tillbaka nu? Vi får väl se hur länge det här håller i sig ;)

Det som är lite dumt denna veckan är att jag har väldigt mycket på jobbet, det hade varit skönare med en lugnare veckan så att jag kunde slappa av lite mer inför helgen. Men jag ska nog fiax det ändå. Min lunch idag blev typ halv fyra, jag hade massa saker jag ville bli klar med innan träningen så gick inte ner till gymmet förrän efter två och så sprang jag i 45 minuter för att fp svettas lite. Efter det käkade jag lunch (kycklingfilé, potatis, gurka och bladspenat) och sen blev det drygt en och en halv timme övertid på jobbet innan jag åkte till klubben för nästa pass.

Idag fokuserade vi på något som jag tycker är väldigt svårt. Hur man skall hantera någon som bara matar på med slag. Det var riktigt bra övningar, men svårt att få till tycker jag. Vår tränare frågade mig hur det gick och jag svarade "jag blir träffad hela tiden" varpå han kontrade med "men ger du något tillbaka då?". Det tänkte jag ju inte ens på, jag tänkte och kände ju bara det jag fick, men jag måste lära mig att uppmärksamma det jag gör också. Det kommer med tiden, men det är skönt att ha någon som påminner om att man skall tänka på det.

Efter det skulle jag köra mitts med vår thailändska tränare. Alla som skall tävla kör med honom inför match och alla är eniga - orkar man 5 ronder med honom så orkar man matchen, för det är jobbigare att köra mitts med honom än att matcha. Haha! Jag har varit nervös inför att köra med honom ända sen jag kom hem från Thailand, haha. Så beredd på att bli slaktad. Jag såg hur elak han var mot dom andra som körde med honom (alltså inte elak, men att det var väldigt tufft) så jag gick ju var jättenervös tills det skulle bli min tur. Men så bestämde jag mig för att jag skulle lämna hjärnan utanför lokalen, alltså bara mentalt koppla bort den och inte tänka på hur jobbigt det är eller låta känslorna och nerverna komma åt mig idag.

Jag visste att det skulle vara sjukt jobbigt, men man skall ju genom det oavsett så det är bara att köra. Det lilla mentala tricket verkar ha funkat faktiskt, för det kändes mycket bättre än jag trodde att det skulle göra oh jag orkade 5 ronder (x 3 minuter) och kunde ändå trycka på med hyfsad kraft även i slutet. Kanske kändes så för att mina förväntningar var så låga, men det var ju ett bra sätt att förbereda sig i så fall :) Nu har jag ätit en liten sallad med gurka, bladspenat, lite quinoa, keso, morötter och kräftstjärtar. Haha, jag orkade verkligen inte fixa något annat när jag kom hem halv elva. Nu är det bedtime! 
 
Vad pågår i huvudet inför en match i thaiboxning?
God morgon på er! ♥
 
Sitter i morgonrock och dricker kaffe och äter min gröt med äpple, kanel och havremjölk. Gick upp i tid idag för en gångs skull så tar det lite lungt idag. Lovar att jag kommer behöva stressa ändå eftersom att jag valde att sätta mig här nu, haha.

Denna veckan kommer att se lite annorlunda ut jämför med andra, träningsupplägget skiljer lite när man har en match på agendan (på vår klubb). Vi är tre personer som skall gå match i helgen som, det känns ändå skönt att dela dagen och upplevelsen med någon annan. Allt från invägning till lindningen efter matchen.

Vi kommer att träna på som vanligt fram till torsdag, sen har man två dagars återhämtning så att kroppen får vila innan det är dags. Vi kommer inte heller att sparras eller clincha denna veckan eftersom att det finns en skaderisk, vilket är lite onödigt så här nära. Sen är det ingen idé att börja träna på massa nya saker eller köra så mycket teknikträning heller, så det kommer mest vara löpning och mittsträning som gäller denna veckan för att utmana konditionen och svetta bort de sista kilona. Idag tänkte jag köra ett löppass på jobbet och sen är det mittsträning ikväll på klubben.

Är du inte rädd att det skall göra ont?
Det man oftast får höra utifrån inför match (om man inte utövar thaiboxning själv) är om man inte är rädd för att det skall göra ont. Att det skall göra ont är det jag är sista jag tänker på, ärligt talat. Hade jag varit rädd för smärta har jag nog valt fel sport. Det är klart att det kommer göra ont, men det gör det på träningen också och när man är så full av adrenalin så känner man ändå ingenting, det känner man först efteråt i så fall. 

Det som däremot gör mig nervös är att det kommer folk och kollar, man vill ju inte göra bort sig. Inte för att man kan göra bort sig oavsett hur det går, för bara att man kliver in i ringen så är man en vinnare enligt mig. För folk förstår inte hur mycket föreredelser det är inför en match, det är lite det jag försöker skriva om här. Både bra dagar och dåliga dagar. Självklart vill man aldrig förlora, och gör man det så vill man ju göra det efter att ha gett motståndaren ett helvete. Helst av allt vill man vinna med 3-0, vilket betyder att alla domare är eniga. 

Vad är det värsta som kan hända?
Detta är en fråga jag ställer mig själv hela tiden för att lugna nerverna lite. Om man bortser från att man kan skada sig allvarligt, alltså att något går av och man inte kan träna efteråt vilket hade varit det absolut värsta, så hade det varit att bli fullkomligt förnedrad, alltså så överlägset överkörd att det gör ont att kolla på matchen efteråt. Det andra jag känner hade varit jobbigt är om man skulle låsa sig fullständigt och inte komma ihåg något man lärt sig, typ få en blackout. Eller att man inte orkar hela matchen, det är också en rädsla. Det är därför intervaller och löpning är så viktigt att komplettera med, något jag inte hållt på med så länge. 

Vill man att folk kommer och kollar eller inte?
Detta är väldigt individuellt. Jag föredrar nog att ha många som kollar även om jag tycker att det är läskigt. För det första tror jag att jag blir skärpt av det plus att man blir triggad av att folk står på sidan av och skriker på en, även om det bara låter som ett brus i bakgrunden och man inte riktigt hör någonting. Det finns vissa röster som tar sig igenom, väldigt speciella röster eller sånna som jag är van vid att höra. Det känns också kul att ha många där att dela det med, oavsett om det är vinst eller förlust. 

Vad skall jag unna mig efter matchen? 
Häromdagen fick jag lite cravings efter delicatobollar, det skall jag bunkra upp med så att jag har det när jag blir lindad. Förra gången hade jag massa godis och läsk, men man mölar i sig något fruktansvärt bara för att man kan så man mölar ju tills man mår illa, haha. Tänkte begränsa mig till denna gången ;) 

Det blev en liten intervju av mig själv, haha, men det är det som pågår just nu.