En vecka kvar
Hej mina vänner! 

Till att börja med skall jag förtydliga en sak med mitt förra inlägg, inte för att jag behöver men för att jag vill. Jag skrev att träningspassen i Thailand var längre och mer intensiva, men det jag egentligen menar var någonting annat. Passen är längre, ja, men hur intensivt ett pass blir är ju upp till en själv, hur mycket man väljer att pusha sig själv och hur mycket man tar i. Det jag däremot syftade till när jag skrev det var att i Thailand så är det jag som tränar i två timmar, jag behövde inte hålla mitts åt någon annan (även om det också är träning), utan det jag menade med att det var mer intensitvt var för att jag tränade själv i två timmar utan att behöva träna någon annan. Nu har jag fått det sagt :) 

Nu till rubriken, en vecka kvar. Just nu sitter jag på balkongen och dricker kaffe (liiite för sent egentligen, I know) men för några timmar sen var jag på klubben och grät mig genom sparringen och hade ångesten så högt upp i halsen att jag hade svårt att andas. Så om ni inte listat ut det än, så är det en vecka kvar till match. Jag var precis likadan inför förra matchen, men jag skrev ju aldrig om det då och jag kommer inte riktigt ihåg det själv utan det är dem runt mig som minns att det var samma sak då. Känslan att känna att oavsett vad jag gör så är det inte tillräckligt. Det är orättvist att göra så mot sig själv, speciellt idag när jag varit sjuk och inte kunnat underhålla kontiditionen på en hel vecka, men min devil på axeln tar inte hänsyn till det. 

Jag kände mig i väldigt bra form när jag kom hem från Thailand och hade en del nya tekniker med mig hem, men efter att ha legat sjuk i nästan en vecka så har jag inte riktigt samma känsla. Det är tungt på träningen, jag är fortfarande snorig och nu när det så nära kan vi addera en härlig coctail av nervositet på listan också. Plus att jag känner mer press på mig själv på klubben än Thailand exempelvis, vare sig jag vill eller inte. Under hela passet idag hörde jag mig själv säga du orkar inte mer och det begränsar mig, som att jag ger upp. Det är då "värdelösheten" kommer och jag blir ledsen. Som tur är har jag peppiga kompisar som hjälper mig upp, som får mig att orka en rond till trots att jag bara vill lägga mig ner och gråta. Trots att det var tungt och jag sprang in på toaletten för att snyta mig några gånger så genomförde jag två pass på förmiddagen och får lyssna på vad alla andra säger, jag genomförde dem bra. 

När jag kom hem från träningen åt jag en stor lunch. Machesallad, gul paprika (utan tvekan den godaste grönsaken), gurka (för att jag får äta hur mycket gruka jag vill, haha), avokado, broccoli, keso, quinoa och kräftstjärtar. Plus en liten bit lax som jag hade kvar från igår. Lyxmåltid ;) Imorse låg jag på 58,9kg, jag skall tävla i -57kg så för tillfället känner jag mig inte så stressad över vikten vilket är väldigt skönt. Från och med imorgon eller början på nästa vecka kommer jag utesluta salt (salt binder vätsta = vätska väger) så det borde inte vara någon stress att komma ner till 57 till nästa helg, målet är att inte behöva ta så mycket i bastun. Jag började på 62kg men efter Thailand låg jag på 60kg.

Nu ska jag snart ut och springa, inte snabbt utan bara för att det är härligt. Skall njuta extra mycket av det idag för det är så himla fint väder.