"Focus on your health not your weight"
» Pay no attention to the number on the scales. That number doesn't know how tall you are, how fit you are, how much muscle you have, how hard you train. The number also doesn't give you energy, confidence or motivation. That number is just a number. Focus on your health - how you feel everyday and the results will come. «
Dagens visdomsord som jag råkade scrolla förbi på Instagram. Det råkar vara i just en tid jag behöver det också, jag vägde mig för första gången sedan min match och fick direkt lite smått panik. Jag har aldrig i mitt liv vägt så mycket som jag gör just nu, men jag har heller aldrig tränat så mycket som jag gör just nu. Det är en mindfuck av rang det här med matchvikt och normalvikt. När jag hade vägt in på 57 så hade jag bastat ur mig nästan ett kilo vätska den morgonen, kvällen innan drack jag ett halvt glas vatten på hela dagen och åt extremt lite. Så fort invägningen var klar halsade jag min flaska med vatten och Resorb och bara där var jag säkert uppe på 58-59kg igen. Sen kom det lite lunch och fika på det så när det väl var dags har man hunnit fylla på med bränsle. 

Det är detta som är lite farligt med denna sporten, det är lätt att finta bort hjärnan och börja bli lite smått besatt av vikt och kalorier in och ut. För det tillhör, att under en period (inför match) så behöver detta vara ett stort fokus. Hur man på bästa sätt mättar kroppen med minsta möjliga så att man orkar med träningen men ändå håller vikten. Jag minns att jag vägde mig precis innan jag började köra på med träningen och jag märkte att siffran på vågen ändrades aldrig, hur många pass jag än körde så vägde jag i princip lika mycket hela tiden under flera månader. Min kropp däremot var helt renoverad. Jag hade för första gången i mitt liv "riktiga" muskler. 

Men det är extremt lätt att stirra sig blind på siffran och inte kolla på helheten.. Jag mår mycket bättre i min kropp när jag känner mig stark, det får mig att känna mig mer självsäker och jag undviker helst att ställa mig på vågen om jag inte måste. Anledningen till att jag tyckte att bilden var passande var för att jag i helgen skulle försöka prova ut en bikini som jag kan ha till Thailand eftersom att alla jag har är för små... Som sagt, aldrig vägt så mycket.. Det slutade med att jag åkte hem med gråten i halsen för jag avskyr verkligen att se mig själv i bikini, alltså jag känner mig fruktansvärt obekväm. Det spelar ingen roll hur vältränad jag är, det är otroligt ångestrelaterat och det har alltid varit det, så länge jag kan minnas. Jag försöker verkligen att jobba på det, men det hjälper inte direkt att man är helt genomskinlig den här tiden på året... Det kan jag ju säga. 

Hur som helst, detta är något jag inte skrivit mycket om i bloggen men något som äter upp mig inifrån. Det är ett självhat som är fruktansvärt jobbigt att leva med. De gånger ni ser att jag lägger ut en bild på mig själv i bikini eller visar magen över huvudtaget, då finns det både en och två eftertankar innan den har lagts upp. Eller så är jag faktiskt nöjd med bilden, för en gångs skull, och utmanar mig själv genom att publicera den. Jag vet inte riktigt hur jag ska tackla detta, för jag har känt såhär så länge jag kan minnas. Jag blir typ äcklad.. Vissa dagar vill jag inte ens ha shorts på klubben, för jag tycker inte om det jag ser. Jag sitter med handduk i bastun för jag vill inte få kommentarer om min kropp eller ens ge utrymme för dem att dyka upp, även om de troligtvis bara finns i mitt huvud. 

Jag har aldrig känt att jag kan bära upp min kropp med stolthet i en bikini eller underkläder. Med kläder är en helt annan sak, men utan kläder eller i underkläder/badkläder har jag jätteproblem och vill helst stå i vassen. Jag vet faktiskt inte vad det beror på, det kanske finns någon händelse långt bak i tiden som format detta. Kanske något att ta upp med pratdoktorn. Sist pratade vi om mina läsvanor, vet inte hur vi kom in på det. Men jag nämnde att jag inte är en läsare, trots att jag alltid velat vara det. Jag kan bli lite avundsjuk på de som läser mycket böcker, för det känns som att man bör göra det. Sen började hon fråga mig om det fanns någon anledning till att jag undvek det, hur jag var i skolan när det kom till läsning. Då grävde hon fram något jag sedan länge förträngt.. Ni vet i skolan när det blev ens tur att läsa typ nästa stycke högt för hela klassen. Alltså paniken när det närmade sig min tur, speciellt på engelskan. Var så rädd för att läsa fel. Eller som när dom delade ut en stencil som man skulle läsa igenom och hela klassen blev klar innan mig. Jag läser extremt långsamt, medan andra är klara innan jag kommit till halva sidan. Jag har alltid haft ganska svårt att koncentera mig när jag skall läsa en text, det händer mer än ofta att jag får läsa om en mening 3-4 gånger innan jag faktiskt förstår vad det står. Mina tankar flyger iväg åt andra håll. Och detta kan vara en bakomliggande orsak till att jag drar mig från att läsa böcker.. 

Det var ett väldigt sidospår från inläggets ämne kände jag, men skall försöka knyta ihop det. Jag har ju trots allt en tatuering som säger Love Yourself. Det betyder inte att jag gör det, men det är en ständig påminnelse om att jag borde. 

Nu är det dags att sova. Natti på er!