Idag är det min dag
God morgon! 
Jag sitter vid frukostbordet och dricker kaffe, har precis käkat en skål med blåbärsgröt och öppnat ett paket som mamma skickade upp till mig. Jag fick det igår, men lovade henne att vänta med att öppna tills idag 😉  Jag fick ett jättefint halsband som jag velat ha jättelänge. Mamma är bra på att komma ihåg sånt, snappar upp saker som man säger att man vill ha. Tack världens bästa människa, älskar dig oändligt ♥

Samtidigt som jag åt min gröt läste jag igenom mitt blogginlägg från min födelsedag förra året. Jag minns att jag beskrev det som "min värsta födelsedag på 26 år". Det gör ont i mig att läsa det, samtidigt vet jag vart jag befann mig just då och hur jag mådde. Jag mår mycket bättre nu, och igår när jag la mig för att sova kunde jag ändå känna att jag längtade till idag när det är min födelsedag, vilket jag absolut inte gjorde då. Jag har dock inte sovit ens en timme i sträck inatt tror jag, har sovit så oroligt och jag vet inte riktigt varför. 

Det som sårar mig mest i det inlägget är att jag skrivit om alla samtal jag fick och att jag blev irriterad och stressad över det, istället för att bli glad och känna mig ihågkommen. Inte för att folk ringde och ville gratta, men för att min telefon och allt som ville ha min uppmrksamhet gjorde mig otroligt stressad och jag kände mig jagad.

En som alltid ringde mig och aldrig glömde ens en namnsdag eller födelsedag var min faster Anna. Jag hade gjort vad som helst för att få ett samtal av henne idag och jag kan inte hjälpa att jag får skuldkänslor över mitt förra inlägg. Hur kan man bli irriterad över att någon försöker få tag på en på ens födelsedag? Nu finns hon inte längre och kan inte ringa mig, men jag vet att hon hade varit en av dem första. Jag saknar dig. Förlåt.

Nu måste jag göra mig klar för jobbet. Ha en fin dag ♥
#1 - Patricia

Jag tror att du glömmer bort det faktum att du faktiskt mådde psykiskt dåligt. Då tänker man inte rationellt så var inte för hård mot dig själv. Jag är övertygad om att din faster var vis nog att förstå det också. Det svåra är snarare att vara ärlig i hur man faktiskt mår och om folk inte vet om det så kan det självklart vara svårt eller nästintill omöjligt för andra att tolka ens beteende. Det fina är att den som lever den lär!