Catch 22
Tro det eller ej, men här kommer ett inlägg om känslor. Det är inget jag brukar skriva om och anledningen till att jag inte skrivit om relationer eller kärlek tidigare och varför det tar emot att publicera är mest för att det involverar fler personer än mig själv vilket gör att jag känt mig begränsad i hur öppen jag skall vara. Detta inlägget är inte känsligt på det sättet, det är bara väldigt öppet från min sida. 

Jag kan avundas personer som har lätt för att bli kära, men jag är också glad över att jag är en sån som inte är det. Jag är väldigt försiktig med personer jag tar in på djupet och är i ärlighetens namn väldigt kräsen, tyvärr. Hade jag inte varit det så hade jag säkert varit i en relation nu, eller kanske haft flera stycken i bagaget. Jag blir också ganska frustrerad över att det förväntas av en att man skall sträva efter tvåsamheten, att målet är att hitta sin ”andra halva”. Jag ser det inte som att jag inte är komplett, jag vet att jag kommer hitta min livskompis när det är den tiden i livet. Jag tror på ödet. Det är därför jag aldrig känt ett behov av att leta tror jag. När vi som minst anar det springer vi på varandra, då kommer det inte att finnas några hinder eller tveksamheter på att det skall vara vi. Jag kommer inte kompromissa om det inte känns 100% rätt. För den jag träffar vill jag ju se att jag kan leva resten av mitt liv med, där jag kan se en framtid och inte ett bäst före-datum. Jag har många gånger fått ett kvitto på att min magkänsla är min bästa vän, och känns det inte rätt i magen så spelar det ingen roll för då vet jag att det inte är rätt person för mig. Jag vill bli tagen med storm, det skall pirra i magen och jag vill känna att det är den enda personen jag vill vara med i hela världen. Någon som får mig att skratta och må bra.

I våras träffade jag en kille lite på ett bananskal. Det var väldigt spontant och kravlöst och inte alls planerat. Vi bodde tydligen på var sin sida av sjön, så vi möttes på mitten och badade tillsammans en dag i mitten på maj. Det var svinkallt, jag visade mig själv i bikini för en person jag precis träffat trots att det är i bikini jag är som absolut mest obekväm och jag skrattade mer än jag gjort på länge. Jag pratade med Lisa precis efter det och beskrev det som ”mitt livs bästa dejt”. Jag hade inga förväntningar, var 100% mig själv och jag skrattade så mycket. Det tog ett tag innan vi sågs igen, men vi höll kontakten ganska intensivt. Nästa gång vi sågs var en favorit i repris, vi lärde känna varandra lite mer och jag kände inte det där motståndet jag brukar göra. Det här var nytt för mig, jag brukar hitta saker att haka upp mig på ganska snabbt och hitta anledningar till att avsluta det jag påbörjat. För att det är läskigt att känna för mycket, eller att känna över huvudtaget. Tredje gången vi sågs bjöd han på middag hemma hos sig, visar sig att han var bra på det med. Och en fin lägenhet hade han också, och en humor som tilltalar mig. Vi sov ihop den natten. Jag hade inte sovit hos någon på väldigt länge, jag gillar inte att sova borta. Redan här är jag utanför min comfortzone.

Vi fortsatte att träffas och jag gjorde något som jag trodde att jag skulle ångra. Det var spontant och lite galet, men det kändes rätt. Jag bjöd ner honom till Varberg. Jag visste att mamma inte var hemma och att vi kunde bo där. Jag var helt förberedd på ett nej eftersom att det var med kort varsel och vi hade ju bara dejtat några gånger, men till min förvåning ville han följa med och rätt vad det var satt vi i hans föräldrars bil ner till Varberg och firade midsommar med min familj. Det var en riktigt rolig helg och båda blev pangfulla på midsommarlunchen. Vi fick prosecco klockan två och efter det sjöng vi snapsvisor fram till natten. Han undrade nog lite vart fan han hade hamnat, men det är därför jag älskar min familj. Helt galen, men hos oss är verkligen alla välkomna. Jag visade honom runt i Varberg, alla mina smultronställen. Vi käkade kebabrulle på Campino, dansade loss på Sociten, käkade pizza på Brittas och klättrade på fästningen. 

På något sätt var han annorlunda mot andra jag träffat, jag vet inte om jag kommer kunna förklara detta rättvist. Jag hade en förutfattad bild av hur han skulle vara, och det stämde inte för fem öre. Sättet han skrev på kändes genuint och ärligt. Han var engagerad i mig och gav mig komplimanger precis när jag behövde dem. Han var medveten om hur han såg ut utan att vara självupptagen. Han var nära sin familj och hade många vänner runt om sig som han spenderade mycket tid med och som var beroende av honom. Jag förstod varför, för han är en sån som de flesta tycker om. Det var i alla fall min uppfattning. Han brydde sig om allt och alla, var alltid på bra humör och taggad på livet. Det var uppfriskande och kanske det som fick mig att gilla honom mer, för det var verkligen inte så jag trodde att han skulle vara. 

Hur som helst. Sen kom sommaren och jag var utomlands ett par veckor men han var hemma. Vi höll kontakten och ringdes nästan varje dag. Jag ville dela med mig av det jag upplevde så att han också fick ta del av det. När jag var hemma i Sverige igen möttes vi upp i Varberg, hans vänner och mina. Återigen var jag reseledaren och ville visa upp Varberg från sin absolut finaste sida. Alla blev förtjusta såklart. Vi avslutade med en resa till Ullared, något man måste ha sett om man är där nere. Alla var inte lika imponerade av det, haha. 

Men om jag skall försöka summera detta, det höll ju inte riktigt vilket ni kanske förstått. Jag träffade hans vänner, han träffade mina. Han träffade min familj, jag träffade hans. Vi fortsatte träffas någon månad till. Jag tyckte om honom. Jag var dock inte kär, för som jag sa, jag har väldigt svårt för att bli just det. Sen hände det något, det blev annorlunda och min magkänsla sa att det var något som inte stämde. Jag blev direkt osäker och då börjar jag ifrågasätta mig själv och tänka att jag inte är tillräckligt bra, tillräckligt fin eller att jag gjort något fel. Varför gör man det? Är det osäkerhet? Dåligt självförtroende? Jag trodde att jag hade kommit längre än så med min självkänsla, men tydligen inte så långt som jag trodde. Eller är det en tjejgrej att reagera så? Hur som helst, vi kom till ett avslut och jag fick ett kvitto på att min magkänsla stämde och direkt efter det mådde jag mycket bättre och jag kom snabbt till insikt att detta bara var en av många vägar jag skall korsa i livet. En erfarenhet rikare. 

Jag mådde inte så bra när det tog slut, såklart. Det var inte ett förhållande, men det var någon form av relation och någon som jag umgåtts med under ett par månader och börjat bry mig om. Jag var i början arg på mig själv att jag låtit någon komma in, att jag sänkte guarden. Jag vet ju att det alltid slutar med att man blir sårad.. tänkte jag. Nu hade jag ju dessutom visat upp alla mina favoritplatser, mitt hem. Dit jag åker för att samla energi och må bra. Nu har jag ju "förstört" dom platserna med minnen med honom, precis överallt där jag brukar vara. Men samtidigt är jag glad och tacksam över denna korta relation, för jag har insett att jag inte är helt känslokall utan att jag faktiskt kan släppa in någon om det känns rätt, även om det inte var rätt i slutändan denna gången. Men jag vågade chansa ♥

Varför publicerar jag detta inlägget kanske ni frågar er nu? Det har jag frågat mig själv också, men jag vill ju att min blogg skall vara personlig och jag tror att ni som läser vill veta vem jag är. För om ni är ute efter en blogg med dagens outfits eller veckans inköp så hade ni inte kikat in här för då har ni kommit helt fel. Det finns gott om ytliga sociala kanaler, om man nu inspireras av det. Det här är också terapi för mig att få skriva och dela med mig. Kanske är det någon av er som kan känna igen sig, och dela med sig till mig? Jag lägger väldigt mycket tid och kärlek i mina inlägg, justerar och ändrar i timmar, speciellt när det berör mig på ett personligt plan som detta inlägget gör. Detta inlägget har jag nog lagt närmare 6-7 timmar på totalt sett sen jag började skriva på det. 
Sist jag skrev om relationer var i detta inlägget i min förra blogg