Selflove
Igår när jag gick och la mig kunde jag verkligen inte somna. Jag låg och tänkte på massa saker, men framförallt något som tyngt mig länge. Jag har nog inte skrivit det här i bloggen heller kom jag på nu, men jag har bestämt mig för att inte tävla på ett tag. Jag drog mig ur turneringen jag var anmäld till för några veckor sen. Det var en tung ryggsäck som jag gick och bar på. Jag mådde inte alls bra. Var otrevlig mot folk runt mig, hungrig typ hela tiden trots att jag åt bra, huvudvärk och konstant ångest. Ångest över min vikt, prestationsångest på träningen och en osäkerhet i om jag verkligen ville tävla eller om jag bara gillade idén av det. Mina andningsproblem kom tillbaka och jag började få hjärtrusningar titt som tätt. Detta var såklart inte enbart kopplat till thaiboxningen eller det faktum att jag hade en match planerad, utan en kombination av stress och press på flera fronter och gamla stress symptom som vaknat på nytt. Jag är allt annat än lagom, i allt jag gör..  

Jag pratade med mååånga runt mig om det här. Eller dom pratade med mig snarare för jag tyckte att jag ska minsann klara detta också. Ingen vågade riktigt säga det rakt ut heller, att det kanske inte riktigt är rätt läge just nu. Jag tog till mig och lyssnade på allas tips och råd. Det landade i att jag till slut ringde min tränare gråtandes på jobbet och sa att jag ville dra mig ur turneringen. Det var ett fruktansvärt jobbigt beslut att ta, för det kändes som att jag gav upp eller gjorde någon besviken. Jag vill ju orka egentligen. Samtidigt gjorde jag mig själv en stor tjänst och allting lättade direkt efter det. (Pizzan jag åt den kvällen var den godaste någonsin!) Jag har inte haft denna känslan på samma sätt innan. Det är alltid jobbigt mentalt innan match, men jag har alltid vetat att jag innerst inne vill. Men inte denna gången. 

Jag har dock fått många frågor om match den senaste tiden, såklart. Från vänner, kollegor, folk på klubben osv. Det är ju inget konstigt i sig, men när jag säger att jag inte har någon match på gång och folk frågar varför så kan jag inte bara säga att jag inte vill, för jag vill berätta så att folk förstår på riktigt. För att jag inte vill är ju långt ifrån sanningen. Dessa tankarna ville inte försvinna ur mitt huvud igår kväll, så jag lyssnade på ett tips jag fått från flera när man inte kan sova: Skriv upp det någonstans så att du kan släppa det sen. Efter att jag gjort det somnade jag direkt. Jag bestämde mig för att lägga upp det på min Instagram idag, på så sätt kanske frågorna minskar och folk förstår vart jag befinner mig och vad jag brottas med. Jag förväntade mig respons, men inte på långa vägar så mycket som jag fick. Det kändes otroligt skönt faktiskt, och det fina med när man "blottar sig" offentligt är att man får många bra tips från personer som delar med sig av egna erfarenheter. Man tror kanske att man skall uppfattas svag, men jag har fått höra allt förutom det idag. 

Jag skrev ner delar av responsen jag fick idag, för min egen skull och för eran, för detta är en av de största anledningarna till att jag bloggar. Att se att lilla jag kan ge någon en tankeställare eller till och med inspirera människor, det är jättestort för mig. Det enda jag gör är att dela ut delar av mig själv som visar mig själv sårbar, eller mänsklig är kanske ett bättre ord, men titta på vad jag får tillbaka!! Detta kommer att vara mitt go-to place när jag behöver en energiboost eller bekräftelse. För detta är bekräftelse på riktigt, inte bara en like på en selfie, utan mycket viktigare. 

Du är såå stark som berättar

Hälsan går alltid före!

Så öppet, modigt och ärligt Alexandra! Bästa beslutet du kunde ta tycker jag.
Utan glädje blir allt bajs, glad att du tänker på dig själv och prioriterar att må bra.

Fint skrivet! Bra beslut med tanke på hur du känner :) Du är grym!
Har själv märkt att man behöver lyssna på kropp själ och till och med huvudet för att man ska må så bra man kan. Så ta det lugnt, hitta balansen och kom tillbaka som ett bättre dig på sina egna villkor.

Fan vad bra du är som vågar skriva så ärligt och öppet.
Skönt att veta att en inte är ensam. Bra beslut att fokusera att hitta glädjen istället. 

Väldigt viktig text du skrev.
Jag tackar för den #selflove

Stor kram till dig Alex!!

Du fixar det!

Förstår vad du menar. Kör inte samma sport som du men jag är lika noga med att ALLTID prestera och ha superbra pass VARJE gång. Ribban är på tok för hög många gånger, och kommer man då inte upp till den känner man sig så dålig... Kämpa på! Du löser det och kommer hitta tillbaka till glädjen!

Fan vad öppet och ärligt! Tycker du har gjort rätt val och prioriterar rätt.
Du är grym och det är intressant att följa dig och dina tankar.
Big up och fortsätt vara den du är.

Så viktigt och moget beslut! 

Everything you wrote could have been my words. I was in a really bad place last spring. I just burned myself out. Both mentally and physically. So I think your decision is smart. It took me many years to realize that work related stress affects my training and vice versa. I just struggled too long and thought that I HAVE too, becase he and she and this and that can. So of course I SHOULD be able to do it also!? But we are individuals.
The joy will come again. Trust me! Take care.

Bra och medvetet val! Hoppas få se dig och din superfina teknik tillbaka i ringen när du hittat kärleken till thaiboxningen igen. Du är grym och en inspirationskälla för några av mina kvinnliga fighters. Ta hand om dig!

Du är stark Alex!

Jättefint skrivet Alexandra! Du gör helt rätt! Thaiboxningen finns där när du är tillbaka!
Men pressa dig inte så hårt hela tiden. Må bra. Lev lite! 

Fick mig en så stark tankeställare efter jag läst.. tack. Jag är identisk.
Det var just där yogan och meditationen kom in i mitt liv. Jag började ge mig tid att reflektera varje dag.
Det är jobbigt att ligga på högsta växeln every day, every minute and every second if you know what I mean. 

Du är alltid bäst. 



Tack för all kärlek! 
Värdelöshetskänslorna tog över
Sitter på tunnelbanan påväg hem från dagens andra pass, 1,5h thaiboxning. Idag körde vi ett teknikpass med fokus på boxning och förflyttning - något jag verkligen behöver träna på för jag är som ett kylskåp när det kommer till att röra mig åt något annat håll än bakåt och framåt. Det går jättefint i skuggboxningen men på sparringen är det som bortblåst. Jag tyckte att det var skitkul i början men i typ fjärde och femte ronden känner jag gråten i halsen och mina ögon fylls med tårar. Jag vet inte varför, men värdelöshetskänslorna tog över. Jag vet att många hade problem med de övningarna vi gjorde idag, men jag såg bara mig själv och hur dålig jag var. Jag fick inte till det alls. Frustrationen gjorde mig så förbannad att jag började gråta och jag blir ledsen nu när jag skriver det också. För egentligen gick det nog inte så dåligt som det kändes, för både min mittshållare och tränare sa att jag gjorde bra ifrån mig. Men i mina egna ögon är jag inte bra nog. Försökte få mig själv att köra en reboot och nollställa mig själv och fokusera istället, men idag var det tungt. Nu ska jag äta och kolla på Suits, imorgon börjar vi om. 
Det som inte syns på utsidan finns inte?
Den här videon susade förbi i mitt Facebook-flöde idag och den beskriver verkligen hur jag mådde under flera månader förra året, framförallt under hösten och vintern. Jag har haft så mycket skuldkänslor att jag inte orkat göra saker och verkligen försökt rycka upp mig själv och göra det ändå, för andras skull. Denna videon satte ord på det mesta jag önskar att jag kunde förklara för mina nära och kära som kanske känt sig åtsidosatta under den perioden jag mådde som absolut sämst. Det syns inte utanpå, men det är och var en ständig kamp bakom kulisserna. Det absolut bästa du kan göra för någon som drabbats av utmattningssyndrom är att försöka förstå och stötta, denna videon är en bra början. Jag var väldigt öppen med hur jag mådde både inom familjen, på klubben, på jobbet och här.. så jag fick oändligt med stöttning som betydde enormt mycket för mig.

Till slut tog jag nästan för givet att hela världen visste hur jag mådde efter att jag outat det här (inte för att så många läser, haha) men mer för att det var så blottat för mig och det kändes som att det var allt jag pratade om. Jag började min bearbetning efter att jag skrev om det, det var också då jag insåg att jag inte var ensam i att må som jag mådde och att det faktiskt är en sjukdom. Skillnaden är att det inte går att gå till apoteket och köpa lite medicin så är man frisk, utan det krävs att man tar sig samman och förändrar saker i sitt liv och börjar prioritera och selektera bort saker i livet. Plöja fältet med alla måsten och bottna i vad som faktiskt betyder mest. Inte för att jag gjort allt det här själv, men jag gjorde många små åtgärder för att succesivt må bättre och det verkar ha funkat.

Eftersom att hela kroppen vägrade att träna och jag fick panikattacker på vägen till klubben, så valde jag att stanna borta därifrån ett tag. Även om jag samtidigt brottades med dåligt samvete och ångest över att jag inte tränade. Jag väntade istället in dagen då min kropp längtade efter thaiboxningen igen, för den dagen kom till slut och efter det ökade jag träningsdosen sakta. Det var dagar jag hade planer med vänner som jag akut fick ställa in, för så fort jag tänkte tanken på att umgås med någon började jag hyperventilera och ögonen fylldes med tårar. Jag fick en panikattack. Jag hoppade över födelsedagskalas trots att jag lovat att komma och önskar att min kropp hade pallat. Jag svarade inte i telefon för det var det sista jag ville göra, jag blev irriterad när jag fick ett SMS för det stressade livet ur mig. Jag ville pausa världen och bara få vara en stund. 

Jag fick däremot också höra under den tiden jag mådde som absolut sämst, att det inte syntes på mina sociala medier att jag mådde dåligt eftersom att allt utåt sett ser väldigt glatt och perfekt ut. Det gjorde mig väldigt irriterad. Visst att man lägger upp mycket på Instagram, men sen när blev det ett kvitto på om man mår bra eller dåligt? Jag älskar att fota och jag lägger hellre ut en bild på en fin middag än den dagen det blev knäckebröd med ost och gurka till middag. För den sakens skull vill jag inte att man skall missuppfatta mig som någon som försöker visa ett perfekt yttre? Det är skevt hur sociala medier tagit över och blivit så oerhört viktigt för folk.

Men visst, jag la upp bilder på när jag träffade vänner, åt goda frukostar och tränade, även om det var flera dagar mellan posterna så var det ju det mitt flöde bestod av. Men det är inte så lätt att Instagramma om sin psykiska ohälsa, hur skulle en sån bild se ut? Det är något jag hellre skriver om, och det gör jag ju här. De dagarna jag legat i soffan, gråtit sönder efter en panikångestattack eller inte gått ur sängen förrän på eftermiddagen, finns inte på Instagram eller Facebook, så då finns det ju inte. Eller? Det som var svårt att förklara, eller försvara sig med som de gör så bra i videon, var just det att varje liten sak var en stor ansträngning.  

De dagarna jag vaknade med mer energi valde jag noga ut vad jag ville göra, vem jag ville träffa. För man vet inte när man kommer vakna och känna den känslan igen. Nu mår jag mycket bättre. Jag har fått tillbaka träningsglädjen och fått tillbaka energin, något som kändes väldigt långt borta för bara några månader sen. Det jag vill med detta inlägget är att sprida en förståelse för psykisk ohälsa. Att man kan må dåligt på insidan utan att det syns på utsidan. En skadad hälsa är otroligt mycket tuffare att komma tillbaka från, men det är svårt att få omgivningens förståelse vilket kan leda till att man förminskar det för sig själv också. Vi behöver bli bättre på att prata om psykisk ohälsa för det bryter ner folk och är otroligt vanligt. Det är inte pinsamt eller en svaghet att må dåligt eller be om hjälp.