En tillbakablick på 2018
Som jag sa att det skulle göra så kommer här ett inlägg om mitt år som gått. Ett långt jäkla inlägg blev det, men det är ju trots allt 365 dagar som skall sammanfattas. 2018 har varit ett händelserikt år för mig och en känslomässig bergochdalbana. Man tycker alltid att åren går så fort när man står i slutet av det, men när jag tänker tillbaka på vad jag gjorde i början av året så känns det som en evighet sen. Jag kollade tillbaka i bloggen för att se hur året har sett ut, för annars har jag faktiskt ingen uppfattning om när saker och ting har hänt, allt flyter ihop på något sätt. Trots att jag inte bloggar speciellt regelbundet så har jag faktiskt lyckats få ner en hel del händelser som sammanfattar mitt år ganska bra.

Vi börjar i januari, 2018. 

Min tanke med 2018 var.. 
♥ struktur & planering (framförallt i jobb)
♥ sänka mina krav
♥ börja med/testa på meditation & yoga

I slutet på 2017 var jag näst intill utbränd. Jag hade ingen energi till någonting, tyckte inte att någonting var roligt, ville inte träffa någon. Helst av allt ville jag ligga i soffan hela dagen, pausa världen och bara få vara. Jag ville inte må så, det var inte jag. Jag kände inte igen mig själv, jag älskar ju thaiboxning? Jag älskar ju att umgås med mina vänner? Jag är ju alltid glad? Med hjälp från min familj och nära vänner kom jag i kontakt med en psykolog, eller pratdoktor som jag kallade henne, och vi började bearbeta mitt mående tillsammans. Det är ett av mina mest mogna beslut någonsin och jag skäms inte en sekund över att prata om det. Det är lika vanligt som att köpa ett PT-pass på gymmet, det är en investering i ditt mående och det betyder inte att du inte är kababel att ta hand om dig själv. Tvärtom, det är precis det du gör. Någon utifrån kan komma med enkla förklaringar till frågor du ställt dig hela livet, men som andra inte kunnat ge dig för att de kanske helt enkelt står dig för nära. Jag träffade min pratdoktor under ett par månader, ibland varje vecka och ibland varannan. När hon frågade varför jag kom dit så svarade jag att jag inte visste, jag visste bara att jag inte mådde bra och vi tog det därifrån. Det tog mig ett par besök innan jag öppnade upp mig, på riktigt.

Jag hade också väldiga sömnproblem och hade haft det hela hösten. När jag gick och la mig var det som ett enda brus i huvudet. Det var som att jag kunde höra hur min hjärna jobbade, den gick på högvarv trots att jag var zombietrött egentligen. Mina tankar gjorde det omöjligt för mig att somna. Jag fick massa tips från personer runt mig som ville hjälpa till. Allt från att räkna får, lägga tankarna på ett löv på vatten som flöt iväg till receptfria och receptbelagda sömntabletter. Ingenting fungerade. Det där med sömn är sjukt för man blir desperat till slut. Man är så jävla trött och det enda man vill är att sova, men det går inte. Det skapar en stress och frustration och guess what, det hjälper en verkligen inte att somna. Bristen på sömn gjorde ju att hela dagen drabbades och jag gick på sparlågor hela tiden. Min kropp srek efter återhämtning. Efter många försök fick jag ett tips om en app som heter Headspace, en meditationsapp som hade ett specialprogram för just sömn. Otippat nog så var det det som fungerade. För mig.   

När jag fick ordning på sömnen, fick avlastning på jobbet och hade regelbundna möten med min pratdoktor så började jag hitta tillbaka till mig själv och jag började sakta komma tillbaka till träningen och det jag tyckte var roligt igen. Innan var träningen en omöjlighet. Jag minns en gång när jag satt på tunnelbanan på väg till klubben. Några stationer innan Odenplan fylldes mina ögon med tårar, jag fick svårt att andas och jag började hyperventliera och skaka. När jag kom dit kastade jag mig i famnen på Lisa och panikgrät verkligen. Det var helt sjukt. Det värsta med denna stunden var att jag inte visste varför jag reagerade på det sättet. Det bara kom från ingenstans. 

I mitten på mars åkte jag och pappa på en träning- & hälsoresa till Thailand, bara han och jag. Det var en fantastisk resa på massor av olika sätt. Kvalitetstid med pappa, ledighet, träning, värme och thaimat. När jag kom hem från Thailand var mina batterier fulladdade, jag kände mig som en helt ny människa. Jag hade brytit från allt i två veckor och fokuserade bara på att träna, sova och äta. Jag älskade det! Jag hade ny energi på jobbet och i april gick jag in i ringen igen efter ett halvårs uppehåll. I maj gick jag min tredje match, båda slutade med vinst. 
Efter det blev det inga mer matcher, jag var anmäld men fick ingen motståndare. Jag tappade motivationen till att träna 12 pass i veckan och fick inte ihop det varken med jobbet eller privat. Under våren blev det många resor till Varberg av olika anledningar, familjen hade det jobbigt och vi behövde varandra. Jag ville vara nära. Jag halkade efter med träningen, började tumma på reglerna och rätt vad det var kom sommaren och jag och Lisa åkte iväg på vår sedan länge planerade sommarsemester. Sommaren blev den bästa på länge. Båda behövde verkligen miljöombyte och få komma bort ett tag, leva lite och göra saker vi innan prioriterat bort. När jag kom tillbaka till jobbet och normala träningsrutiner så satte vi nya mål och anmälde mig till en turnering på en häftig tjejgala som jag blev tillfrågad om jag ville gå. Jag blev överlycklig för den möjligheten och tyckte att det var ett perfekt fokus för hösten och något att se fram emot. 

Tyvärr blev pressen och stressen på mig själv för stor under hösten och jag mådde riktigt dåligt. Varje pass var i princip gråtfest, jag var inte på bra humör på jobbet eller mot mina nära. Min syster ville knappt prata med mig för "det går inte att prata med Alexandra". Det var många faktorer som spelade in ska jag vara ärlig med. En strikt diet, hårt träningsschema, högt tryck på jobbet, känslostormar och en tävling i pipen. All glädje i träningen försvann och jag kunde inte komma fram till om det var jag som ville tävla eller om jag bara gillade idén av det. Jag ville ju inte göra någon besviken, men jag kom fram till att det inte var tillräckligt övertygande för mig för att gå in i ringen och jag drog mig ur turneringen.  Efter det har jag tränat när jag känt för det och för att jag tycker att det är roligt och fokuserat på att försöka hitta en bra balans i jobb, träning och privatliv. 
 
Jag kan inte påstå att jag nått alla mina mål för året, men jag har i alla fall kommit en bit på vägen. Jag gav yoga och meditation en chans, men jag blev inte såld. Struktur och planering är nog det enda jag kan bocka av helt, för det hjälpte pappa mig med och jag gjorde massa små förändringar som gjorde stor skillnad. Den sista punkten har jag inte lyckats bemästra, att sänka mina krav. Jag har däremot jobbat jättemycket med min mentala inställning, framförallt den senare delen av året och inför/under träning. Eftersom att jag har en extrem prestationsångest som till slut tog över och begränsade mig istället för att utveckla mig så behövde jag göra något åt det. 

Jag tänkte avsluta detta redan alldeles för lång inlägg med att rikta ett stort tack till alla som stöttat mig under året som gått och som verkligen har funnits där för mig när jag haft det jobbigt. Det betyder extremt mycket för mig och jag har lyssnat på varenda tips jag fått. Ni är bäst ♥ Efter att ha gått igenom det jag skrivit under året och sållat bland betydelselösa receptinlägg och bildbomber, hittade jag några inlägg som betyder lite extra mycket för mig. 

Ett inlägg om..
Psykisk ohälsa » Det som inte syns på utsidan finns inte?
Vikt och kroppshets » "Focus on your health, not your weight"
Yoga & meditation » Yoga- & meditationskurs
Mental träning » En liten reminder
Mina matcher » Fightrecord: 3
Ångest » Ångest & oklara mål
Självuppskattning » Selflove
 
Alexandra ♥
Selflove
Igår när jag gick och la mig kunde jag verkligen inte somna. Jag låg och tänkte på massa saker, men framförallt något som tyngt mig länge. Jag har nog inte skrivit det här i bloggen heller kom jag på nu, men jag har bestämt mig för att inte tävla på ett tag. Jag drog mig ur turneringen jag var anmäld till för några veckor sen. Det var en tung ryggsäck som jag gick och bar på. Jag mådde inte alls bra. Var otrevlig mot folk runt mig, hungrig typ hela tiden trots att jag åt bra, huvudvärk och konstant ångest. Ångest över min vikt, prestationsångest på träningen och en osäkerhet i om jag verkligen ville tävla eller om jag bara gillade idén av det. Mina andningsproblem kom tillbaka och jag började få hjärtrusningar titt som tätt. Detta var såklart inte enbart kopplat till thaiboxningen eller det faktum att jag hade en match planerad, utan en kombination av stress och press på flera fronter och gamla stress symptom som vaknat på nytt. Jag är allt annat än lagom, i allt jag gör..  

Jag pratade med mååånga runt mig om det här. Eller dom pratade med mig snarare för jag tyckte att jag ska minsann klara detta också. Ingen vågade riktigt säga det rakt ut heller, att det kanske inte riktigt är rätt läge just nu. Jag tog till mig och lyssnade på allas tips och råd. Det landade i att jag till slut ringde min tränare gråtandes på jobbet och sa att jag ville dra mig ur turneringen. Det var ett fruktansvärt jobbigt beslut att ta, för det kändes som att jag gav upp eller gjorde någon besviken. Jag vill ju orka egentligen. Samtidigt gjorde jag mig själv en stor tjänst och allting lättade direkt efter det. (Pizzan jag åt den kvällen var den godaste någonsin!) Jag har inte haft denna känslan på samma sätt innan. Det är alltid jobbigt mentalt innan match, men jag har alltid vetat att jag innerst inne vill. Men inte denna gången. 

Jag har dock fått många frågor om match den senaste tiden, såklart. Från vänner, kollegor, folk på klubben osv. Det är ju inget konstigt i sig, men när jag säger att jag inte har någon match på gång och folk frågar varför så kan jag inte bara säga att jag inte vill, för jag vill berätta så att folk förstår på riktigt. För att jag inte vill är ju långt ifrån sanningen. Dessa tankarna ville inte försvinna ur mitt huvud igår kväll, så jag lyssnade på ett tips jag fått från flera när man inte kan sova: Skriv upp det någonstans så att du kan släppa det sen. Efter att jag gjort det somnade jag direkt. Jag bestämde mig för att lägga upp det på min Instagram idag, på så sätt kanske frågorna minskar och folk förstår vart jag befinner mig och vad jag brottas med. Jag förväntade mig respons, men inte på långa vägar så mycket som jag fick. Det kändes otroligt skönt faktiskt, och det fina med när man "blottar sig" offentligt är att man får många bra tips från personer som delar med sig av egna erfarenheter. Man tror kanske att man skall uppfattas svag, men jag har fått höra allt förutom det idag. 

Jag skrev ner delar av responsen jag fick idag, för min egen skull och för eran, för detta är en av de största anledningarna till att jag bloggar. Att se att lilla jag kan ge någon en tankeställare eller till och med inspirera människor, det är jättestort för mig. Det enda jag gör är att dela ut delar av mig själv som visar mig själv sårbar, eller mänsklig är kanske ett bättre ord, men titta på vad jag får tillbaka!! Detta kommer att vara mitt go-to place när jag behöver en energiboost eller bekräftelse. För detta är bekräftelse på riktigt, inte bara en like på en selfie, utan mycket viktigare. 

Du är såå stark som berättar

Hälsan går alltid före!

Så öppet, modigt och ärligt Alexandra! Bästa beslutet du kunde ta tycker jag.
Utan glädje blir allt bajs, glad att du tänker på dig själv och prioriterar att må bra.

Fint skrivet! Bra beslut med tanke på hur du känner :) Du är grym!
Har själv märkt att man behöver lyssna på kropp själ och till och med huvudet för att man ska må så bra man kan. Så ta det lugnt, hitta balansen och kom tillbaka som ett bättre dig på sina egna villkor.

Fan vad bra du är som vågar skriva så ärligt och öppet.
Skönt att veta att en inte är ensam. Bra beslut att fokusera att hitta glädjen istället. 

Väldigt viktig text du skrev.
Jag tackar för den #selflove

Stor kram till dig Alex!!

Du fixar det!

Förstår vad du menar. Kör inte samma sport som du men jag är lika noga med att ALLTID prestera och ha superbra pass VARJE gång. Ribban är på tok för hög många gånger, och kommer man då inte upp till den känner man sig så dålig... Kämpa på! Du löser det och kommer hitta tillbaka till glädjen!

Fan vad öppet och ärligt! Tycker du har gjort rätt val och prioriterar rätt.
Du är grym och det är intressant att följa dig och dina tankar.
Big up och fortsätt vara den du är.

Så viktigt och moget beslut! 

Everything you wrote could have been my words. I was in a really bad place last spring. I just burned myself out. Both mentally and physically. So I think your decision is smart. It took me many years to realize that work related stress affects my training and vice versa. I just struggled too long and thought that I HAVE too, becase he and she and this and that can. So of course I SHOULD be able to do it also!? But we are individuals.
The joy will come again. Trust me! Take care.

Bra och medvetet val! Hoppas få se dig och din superfina teknik tillbaka i ringen när du hittat kärleken till thaiboxningen igen. Du är grym och en inspirationskälla för några av mina kvinnliga fighters. Ta hand om dig!

Du är stark Alex!

Jättefint skrivet Alexandra! Du gör helt rätt! Thaiboxningen finns där när du är tillbaka!
Men pressa dig inte så hårt hela tiden. Må bra. Lev lite! 

Fick mig en så stark tankeställare efter jag läst.. tack. Jag är identisk.
Det var just där yogan och meditationen kom in i mitt liv. Jag började ge mig tid att reflektera varje dag.
Det är jobbigt att ligga på högsta växeln every day, every minute and every second if you know what I mean. 

Du är alltid bäst. 



Tack för all kärlek! 
Värdelöshetskänslorna tog över
Sitter på tunnelbanan påväg hem från dagens andra pass, 1,5h thaiboxning. Idag körde vi ett teknikpass med fokus på boxning och förflyttning - något jag verkligen behöver träna på för jag är som ett kylskåp när det kommer till att röra mig åt något annat håll än bakåt och framåt. Det går jättefint i skuggboxningen men på sparringen är det som bortblåst. Jag tyckte att det var skitkul i början men i typ fjärde och femte ronden känner jag gråten i halsen och mina ögon fylls med tårar. Jag vet inte varför, men värdelöshetskänslorna tog över. Jag vet att många hade problem med de övningarna vi gjorde idag, men jag såg bara mig själv och hur dålig jag var. Jag fick inte till det alls. Frustrationen gjorde mig så förbannad att jag började gråta och jag blir ledsen nu när jag skriver det också. För egentligen gick det nog inte så dåligt som det kändes, för både min mittshållare och tränare sa att jag gjorde bra ifrån mig. Men i mina egna ögon är jag inte bra nog. Försökte få mig själv att köra en reboot och nollställa mig själv och fokusera istället, men idag var det tungt. Nu ska jag äta och kolla på Suits, imorgon börjar vi om.