Double up!
Hade tänkt köra morgonfysen imorse men orkade inte upp i tid. Tog igen det ikväll istället och körde fysen innan sparringen. Haha! Satan vad jag ångrade mig.. eller egentligen inte men det var sjukt jobbigt! Upplägget lät inte så jobbigt först, men hade så fel! 
Fyra stationer, 8 minuter per station med "every minute on the minute"-tema. På en station skulle man till exempel göra 8 upphopp, 8 armhävningar och 8 burpbees på en minut. Gånger 8..  Alltså 64 upphopp, 64 armhävningar och 64 burpbees. På en annan var det 160 situps och 160 mountainclimbers.. ja ni hör ju, haha! Sen var det 13 ronder sparring efter det. Ligger helt utslagen i soffan nu och orkar inte röra mig.
(null)
Bjuder på en bild från sparringen från i lördags. Blocken är där men gömmer mig bakom handskarna? 
Rise and shine
God morgon!
Det är veckans bästa dag igen, måndag ♥ Ikväll startar vårt ordinarie schema på VÅRTERMINEN på klubben, känns hur bra som helst. Är lite öm i ena tassen och mina knogar är fortfarande känsliga efter Halmstad så vet inte riktigt hur det ska gå ikväll men får jobba runt det. Tänkte åka till gymmet vid jobbet nu på morgonen också och springa lite, har inte bestämt mig för om det blir intervaller eller inte, but I need it om man säger så och jag älskar att träna på morgonen. Eller vänta nu ljuger jag, jag älskar känslan efteråt menar jag!  

I fredags hade jag och Lisa planeringsdag efter jobbet, kan inte riktigt än berätta vad det är men snart kommer jag att kunna göra det :) I lördags gick vi på stan och fick massa saker gjort och på kvällen var jag bara hemma och la mig sjukt tidigt. Igår tränade jag med Marcus och efter det blev vi intervjuade inför en liten reklamfilm om Odenplan Fightgym. Skall bli riktigt spännande att se hur det blev sen! Efter det hängde jag med Lisa och Emma hela kvällen. Matkoma och sockerrus fick avsluta söndagen! 

Imorse ställde jag klockan tidigt för att hinna upp till jobbet. Min första klocka ringde dock 4.30!!!!! Vilket inte riktigt var meningen, så störande. Men fick i alla fall snooza typ en timme, det brukar ju alltid vara åt andra hållet. Nu måste jag kila iväg om jag ska hinna träna innan jobbet. Puss ♥
 
En tillbakablick på 2018
Som jag sa att det skulle göra så kommer här ett inlägg om mitt år som gått. Ett långt jäkla inlägg blev det, men det är ju trots allt 365 dagar som skall sammanfattas. 2018 har varit ett händelserikt år för mig och en känslomässig bergochdalbana. Man tycker alltid att åren går så fort när man står i slutet av det, men när jag tänker tillbaka på vad jag gjorde i början av året så känns det som en evighet sen. Jag kollade tillbaka i bloggen för att se hur året har sett ut, för annars har jag faktiskt ingen uppfattning om när saker och ting har hänt, allt flyter ihop på något sätt. Trots att jag inte bloggar speciellt regelbundet så har jag faktiskt lyckats få ner en hel del händelser som sammanfattar mitt år ganska bra.

Vi börjar i januari, 2018. 

Min tanke med 2018 var.. 
♥ struktur & planering (framförallt i jobb)
♥ sänka mina krav
♥ börja med/testa på meditation & yoga

I slutet på 2017 var jag näst intill utbränd. Jag hade ingen energi till någonting, tyckte inte att någonting var roligt, ville inte träffa någon. Helst av allt ville jag ligga i soffan hela dagen, pausa världen och bara få vara. Jag ville inte må så, det var inte jag. Jag kände inte igen mig själv, jag älskar ju thaiboxning? Jag älskar ju att umgås med mina vänner? Jag är ju alltid glad? Med hjälp från min familj och nära vänner kom jag i kontakt med en psykolog, eller pratdoktor som jag kallade henne, och vi började bearbeta mitt mående tillsammans. Det är ett av mina mest mogna beslut någonsin och jag skäms inte en sekund över att prata om det. Det är lika vanligt som att köpa ett PT-pass på gymmet, det är en investering i ditt mående och det betyder inte att du inte är kababel att ta hand om dig själv. Tvärtom, det är precis det du gör. Någon utifrån kan komma med enkla förklaringar till frågor du ställt dig hela livet, men som andra inte kunnat ge dig för att de kanske helt enkelt står dig för nära. Jag träffade min pratdoktor under ett par månader, ibland varje vecka och ibland varannan. När hon frågade varför jag kom dit så svarade jag att jag inte visste, jag visste bara att jag inte mådde bra och vi tog det därifrån. Det tog mig ett par besök innan jag öppnade upp mig, på riktigt.

Jag hade också väldiga sömnproblem och hade haft det hela hösten. När jag gick och la mig var det som ett enda brus i huvudet. Det var som att jag kunde höra hur min hjärna jobbade, den gick på högvarv trots att jag var zombietrött egentligen. Mina tankar gjorde det omöjligt för mig att somna. Jag fick massa tips från personer runt mig som ville hjälpa till. Allt från att räkna får, lägga tankarna på ett löv på vatten som flöt iväg till receptfria och receptbelagda sömntabletter. Ingenting fungerade. Det där med sömn är sjukt för man blir desperat till slut. Man är så jävla trött och det enda man vill är att sova, men det går inte. Det skapar en stress och frustration och guess what, det hjälper en verkligen inte att somna. Bristen på sömn gjorde ju att hela dagen drabbades och jag gick på sparlågor hela tiden. Min kropp srek efter återhämtning. Efter många försök fick jag ett tips om en app som heter Headspace, en meditationsapp som hade ett specialprogram för just sömn. Otippat nog så var det det som fungerade. För mig.   

När jag fick ordning på sömnen, fick avlastning på jobbet och hade regelbundna möten med min pratdoktor så började jag hitta tillbaka till mig själv och jag började sakta komma tillbaka till träningen och det jag tyckte var roligt igen. Innan var träningen en omöjlighet. Jag minns en gång när jag satt på tunnelbanan på väg till klubben. Några stationer innan Odenplan fylldes mina ögon med tårar, jag fick svårt att andas och jag började hyperventliera och skaka. När jag kom dit kastade jag mig i famnen på Lisa och panikgrät verkligen. Det var helt sjukt. Det värsta med denna stunden var att jag inte visste varför jag reagerade på det sättet. Det bara kom från ingenstans. 

I mitten på mars åkte jag och pappa på en träning- & hälsoresa till Thailand, bara han och jag. Det var en fantastisk resa på massor av olika sätt. Kvalitetstid med pappa, ledighet, träning, värme och thaimat. När jag kom hem från Thailand var mina batterier fulladdade, jag kände mig som en helt ny människa. Jag hade brytit från allt i två veckor och fokuserade bara på att träna, sova och äta. Jag älskade det! Jag hade ny energi på jobbet och i april gick jag in i ringen igen efter ett halvårs uppehåll. I maj gick jag min tredje match, båda slutade med vinst. 
Efter det blev det inga mer matcher, jag var anmäld men fick ingen motståndare. Jag tappade motivationen till att träna 12 pass i veckan och fick inte ihop det varken med jobbet eller privat. Under våren blev det många resor till Varberg av olika anledningar, familjen hade det jobbigt och vi behövde varandra. Jag ville vara nära. Jag halkade efter med träningen, började tumma på reglerna och rätt vad det var kom sommaren och jag och Lisa åkte iväg på vår sedan länge planerade sommarsemester. Sommaren blev den bästa på länge. Båda behövde verkligen miljöombyte och få komma bort ett tag, leva lite och göra saker vi innan prioriterat bort. När jag kom tillbaka till jobbet och normala träningsrutiner så satte vi nya mål och anmälde mig till en turnering på en häftig tjejgala som jag blev tillfrågad om jag ville gå. Jag blev överlycklig för den möjligheten och tyckte att det var ett perfekt fokus för hösten och något att se fram emot. 

Tyvärr blev pressen och stressen på mig själv för stor under hösten och jag mådde riktigt dåligt. Varje pass var i princip gråtfest, jag var inte på bra humör på jobbet eller mot mina nära. Min syster ville knappt prata med mig för "det går inte att prata med Alexandra". Det var många faktorer som spelade in ska jag vara ärlig med. En strikt diet, hårt träningsschema, högt tryck på jobbet, känslostormar och en tävling i pipen. All glädje i träningen försvann och jag kunde inte komma fram till om det var jag som ville tävla eller om jag bara gillade idén av det. Jag ville ju inte göra någon besviken, men jag kom fram till att det inte var tillräckligt övertygande för mig för att gå in i ringen och jag drog mig ur turneringen.  Efter det har jag tränat när jag känt för det och för att jag tycker att det är roligt och fokuserat på att försöka hitta en bra balans i jobb, träning och privatliv. 
 
Jag kan inte påstå att jag nått alla mina mål för året, men jag har i alla fall kommit en bit på vägen. Jag gav yoga och meditation en chans, men jag blev inte såld. Struktur och planering är nog det enda jag kan bocka av helt, för det hjälpte pappa mig med och jag gjorde massa små förändringar som gjorde stor skillnad. Den sista punkten har jag inte lyckats bemästra, att sänka mina krav. Jag har däremot jobbat jättemycket med min mentala inställning, framförallt den senare delen av året och inför/under träning. Eftersom att jag har en extrem prestationsångest som till slut tog över och begränsade mig istället för att utveckla mig så behövde jag göra något åt det. 

Jag tänkte avsluta detta redan alldeles för lång inlägg med att rikta ett stort tack till alla som stöttat mig under året som gått och som verkligen har funnits där för mig när jag haft det jobbigt. Det betyder extremt mycket för mig och jag har lyssnat på varenda tips jag fått. Ni är bäst ♥ Efter att ha gått igenom det jag skrivit under året och sållat bland betydelselösa receptinlägg och bildbomber, hittade jag några inlägg som betyder lite extra mycket för mig. 

Ett inlägg om..
Psykisk ohälsa » Det som inte syns på utsidan finns inte?
Vikt och kroppshets » "Focus on your health, not your weight"
Yoga & meditation » Yoga- & meditationskurs
Mental träning » En liten reminder
Mina matcher » Fightrecord: 3
Ångest » Ångest & oklara mål
Självuppskattning » Selflove
 
Alexandra ♥