Fightrecord: 3
Ja nu var det sådär otroligt längesen igen och det har hänt otroligt mycket sen sist. Jag vet inte riktigt hur jag skall lägga upp detta inlägget. Det har i alla fall äntligen blivit sommar i Sverige, vi hoppade tydligen över våren i år och gick direkt på sommaren istället och 27 grader och gassande sol. Klagar inte dock! 

Sedan jag skrev mitt förra inlägg har jag hunnit gå två matcher. Det är ju lite sjukt? Från att ha en match i bagaget har jag nu tre och hittills är jag obesegrad, hehe. Jag blir dock bara mer och mer nervös känns det som, eller så glömmer man varje gång bort hur fruktansvärt jobbigt det är. Det är så mycket snurrar i huvudet och det konstigaste av allt är att allting man kan försvinner känns det som. Tills man står där framför mittsarna under uppvärmningen och allt bara kommer per automatik. Och när man väl går in i ringen, då tänker man inte alls. Men precis innan funderar jag på vad fan jag håller på med, det är väl ovana antar jag. 

Mina två senaste matcher har jag vunnit på TKO. Det står för teknisk knockout och det heter så om motståndaren ger upp eller om domaren anser att en boxare är överlägsen och den andra oförmögen att försvara sig. I mina matcher har det varit motståndarna som valt att avbryta matchen, båda gångerna efter två ronder. Jag kan inte beskriva hur otroligt stolt och glad jag är över det, jag som aldrig trodde att jag skulle tävla i thaiboxning har helt plötsligt gått tre matcher och fler är på g. 

Alla mina matcher har varit 3x3 minuter och med IFMA regler. IFMA står för International Federation of Muaythai Amateur och i den klassen är det tillåtet att använda armbågar och knän mot huvudet (vi har skydd - hjälm, armbågsskydd och tunna benskydd). Jag tränade väldigt mycket på armbågar i Thailand och vi gör det ganska mycket på klubben också, så för mig har det kommit ganska naturligt att slänga in det när jag kommit in i clinch till exempel. I min första match glömde jag bort helt att jag fick använda armbågar och jag kom inte på det förrän jag hörde den andra ringhörnan skrika det till min motståndare.

I min andra match mötte jag en tjej från Finland, landskamp och allt. Det var på samma ställe som min första match och jag kände verkligen en press att leverera. Trots att jag inte borde känna det, men eftersom att jag fick så mycket beröm för min första match så ville jag att denna skulle bli minst lika bra. Jag kände mig dock inte lika laddad. Uppvärmningen gick jättebra, men när jag gick in i ringen kändes det som att all energi i armar och ben var borta, det kändes som spagetti. Det gick ju dock bra ändå trots att jag inte riktigt orkade hålla det tempot jag önskat för det rev i halsen när jag andades, det var otroligt tungt. I slutet på andra ronden tänker jag "nu måste jag avsluta detta, jag orkar inte en rond till", så jag fortsatte pressa och matade på med slag, sparkar och armbågar tills domaren till slut bröt för räkning och jag fick vila lite. När domaren satte igång matchen efter räkningen kom en handuk in från min motståndares ringhörna och matchen var slut. Jag blev otroligt glad och lättad! Efter det blev jag sjuk, haha. Så det fanns en anledning till att det kändes lite extra tungt denna gången. 

I min tredje match som jag gick förra helgen mötte jag en tjej som tränar kickboxning, det är faktiskt en helt annan sport även om det är likt thaiboxningen på många sätt. Kickboxare har mer snärtiga sparkar och har ofta ett lite mer hoppigt rörelsemönster. I kickboxning kör man ingen clinch och inga armbågar, så det var till min fördel denna matchen. Mina coacher sa att jag skulle lägga press framåt, söka clinch och använda mina armbågar mycket. Jag tycker att jag lyckades med det trots att jag hade sämst guard, det var inte mitt fokus haha. Tjejen jag mötte har gått fler matcher än mig men då i sin sport. Jag var insälld på att det inte skulle bli någon match för min tidigare motståndare hade blivit sjuk, men denna tjejen tog matchen på torsdag kväll och vi delade ringen på lördagen redan. Jag hann tänka en miljon tankar innan dess och var fruktansvärt nervös. Men det gick bra, hela dagen var hur bra som helst. På fredagen bastade jag bort lite mer än jag behövde, då kunde jag också äta ordentligt kvällen innan utan att det drabbade min vikt inför invägningen. Jag hade stöd från både klubben, kompisar, mamma och folk som hejade på andra håll. Framförallt trodde mina coacher på mig hela tiden, vilket fick mig att innerst inne tro på mig själv också. 

Nu är detta inlägget redan på tok för långt. Tanken inför nästa match är att uppdatera dag för dag, känslor och tankar som passerar innan matchen. Det jobbiga är bara att man är som ett jävla vrak, så det är svårt att hitta motvationen till att sätta sig och skriva om det. Men jag skall försöka göra det till nästa gång. Nu bjuder jag på lite bilder från matchen i helgen. 

Fotograf: Benjamin Bayard (@photoshooben)
 
En liten reminder
"Att hämta andan är inte att ge upp, att genomföra ett uselt träningspass är inte att ge upp, att ha en dålig vecka är inte att ge upp, inte ens att strunta i träningen och i stället sitta hemma och sträcktitta Suits och äta Ben&Jerry är att ge upp! För du slutar aldrig, du drar bara tillfälligt ner på tempot, och när det väl gäller så leverar du! Konceptet "ge upp" finns inte för dig. Sen är vi alltid hårdast mot oss själva, det är därför pepp utifrån kan behövas ibland. Och det är just så som du skriver - när peppen kommer så fortsätter du. Framåt."

Jag skrev igår med en vän till mig som påminde mig om någonting viktigt. Jag tycker själv att jag ger upp på träningarna ibland, att jag inte orkar hålla ett högt tempo hela passet igenom eller att jag är för passiv i sparringen till exempel. Men det är ju som min vän säger, att hämta andan är inte att ge upp, att sitta och vila en rond är inte heller att ge upp. Ge upp skulle vara om jag kastade in handskarna och slutade thaiboxas. Det jag måste lära mig att acceptera är att ibland går det inte så bra som man vill på träningarna, eller oftast inte faktiskt. Ibland är man inte på topp, och det kan man inte vara när man tränar 12 pass i veckan. Sömn, mat, jobb och andra faktorer påverkar ju också hur prestationen blir på träningen. Har du sovit dåligt så kanske du inte orkar lika mycket som en dag du sovit som en princessa. Om du skippat frukosten och ätit för lite lunch så kommer din energi att ta slut mycket snabbare än om du hade ätit en bra lunch med bra energikällor. Man får typ se sig själv som en Sims-gubbe, haha. 

Jag kommer alltid att vara min största kritiker, pusha mig själv framåt, sträva uppåt, lära mig mer och utmana mig själv. Att vara självkritisk har tagit mig långt, men jag måste fortsätta jobba med att bli snällare mot mig själv. För just nu är det inte alltid kritik, utan snarare självhat och det är självhatet som får mig att känna mig värdelös. Jag vet att det inte bara är jag som känner såhär, jag vet att vi är fler som glömmer bort att belöna oss själva när vi gör någonting bra. Istället fokuserar vi på det dåliga, den ronden vi inte genomförde, den där tunga vikten vi inte orkade lyfta, den sista kilometern vi inte orkade trycka på. Igår när jag sprang så fick jag påminna mig själv flera gånger att jag inte sprang på tid utan att jag var ute för att jogga och röra på mig. Jag kände nämligen i mellanåt att jag sprang för långsamt och att det inte ger något (min motståndare kanske är ute och maxar intervaller och här är jag och lunkar lite behagligt runt sjön). Men jag vände direkt tanken till någonting positivt istället. Även om det var långsamt så var det ju 8km mer än om jag suttit i soffan. 

Andra negativa tankar jag haft denna veckan som jag snabbt kontrade med en positiv tanke:

Jag kommer säkert inte orka någonting
Jag kan äntligen träna igen.

Jag har bara en vecka på mig att träna innan matchen
Låt oss göra det bästa av de återstående passen. 

Tänk om jag blir sjuk igen
Tänk så blir jag inte det.

Detta är en övning jag kommer att tvinga mig själv till så fort jag kommer på en negativ tanke. Tvinga mig själv att hitta den positiva motpolen. Vi hade före detta brottaren Martin Lidberg hos oss på jobbet förra veckan som berättade hur hårt han har jobbat för att bli mentalt stark, detta var en av övningarna han inspirerade mig med. Om du också kämpar med samma problem som jag så rekommenderar jag att du gör samma sak. Skriv upp den negativa tanken i en anteckning i mobilen, på så sätt blir det mycket enklare att hitta den positiva motsvarigheten och det blir också tydligt vad du tänker på och hur ofta du drabbas av negativa tankar, det är en energitjuv av rang. Believe me! 
 
En vecka kvar
Hej mina vänner! 

Till att börja med skall jag förtydliga en sak med mitt förra inlägg, inte för att jag behöver men för att jag vill. Jag skrev att träningspassen i Thailand var längre och mer intensiva, men det jag egentligen menar var någonting annat. Passen är längre, ja, men hur intensivt ett pass blir är ju upp till en själv, hur mycket man väljer att pusha sig själv och hur mycket man tar i. Det jag däremot syftade till när jag skrev det var att i Thailand så är det jag som tränar i två timmar, jag behövde inte hålla mitts åt någon annan (även om det också är träning), utan det jag menade med att det var mer intensitvt var för att jag tränade själv i två timmar utan att behöva träna någon annan. Nu har jag fått det sagt :) 

Nu till rubriken, en vecka kvar. Just nu sitter jag på balkongen och dricker kaffe (liiite för sent egentligen, I know) men för några timmar sen var jag på klubben och grät mig genom sparringen och hade ångesten så högt upp i halsen att jag hade svårt att andas. Så om ni inte listat ut det än, så är det en vecka kvar till match. Jag var precis likadan inför förra matchen, men jag skrev ju aldrig om det då och jag kommer inte riktigt ihåg det själv utan det är dem runt mig som minns att det var samma sak då. Känslan att känna att oavsett vad jag gör så är det inte tillräckligt. Det är orättvist att göra så mot sig själv, speciellt idag när jag varit sjuk och inte kunnat underhålla kontiditionen på en hel vecka, men min devil på axeln tar inte hänsyn till det. 

Jag kände mig i väldigt bra form när jag kom hem från Thailand och hade en del nya tekniker med mig hem, men efter att ha legat sjuk i nästan en vecka så har jag inte riktigt samma känsla. Det är tungt på träningen, jag är fortfarande snorig och nu när det så nära kan vi addera en härlig coctail av nervositet på listan också. Plus att jag känner mer press på mig själv på klubben än Thailand exempelvis, vare sig jag vill eller inte. Under hela passet idag hörde jag mig själv säga du orkar inte mer och det begränsar mig, som att jag ger upp. Det är då "värdelösheten" kommer och jag blir ledsen. Som tur är har jag peppiga kompisar som hjälper mig upp, som får mig att orka en rond till trots att jag bara vill lägga mig ner och gråta. Trots att det var tungt och jag sprang in på toaletten för att snyta mig några gånger så genomförde jag två pass på förmiddagen och får lyssna på vad alla andra säger, jag genomförde dem bra. 

När jag kom hem från träningen åt jag en stor lunch. Machesallad, gul paprika (utan tvekan den godaste grönsaken), gurka (för att jag får äta hur mycket gruka jag vill, haha), avokado, broccoli, keso, quinoa och kräftstjärtar. Plus en liten bit lax som jag hade kvar från igår. Lyxmåltid ;) Imorse låg jag på 58,9kg, jag skall tävla i -57kg så för tillfället känner jag mig inte så stressad över vikten vilket är väldigt skönt. Från och med imorgon eller början på nästa vecka kommer jag utesluta salt (salt binder vätsta = vätska väger) så det borde inte vara någon stress att komma ner till 57 till nästa helg, målet är att inte behöva ta så mycket i bastun. Jag började på 62kg men efter Thailand låg jag på 60kg.

Nu ska jag snart ut och springa, inte snabbt utan bara för att det är härligt. Skall njuta extra mycket av det idag för det är så himla fint väder.