Bra träningsvecka
Det har faktiskt varit en riktigt bra träningsvecka denna veckan. Jag har fått till många pass och det har gått väldigt bra. Jag har haft lite aha-upplevelser på saker som folk tjatat på mig om hur länge som helst. Ni vet, sånt man förstår i teorin, men som man inte riktigt kan göra i praktiken förrän man förstår det fullt ut. En annan anledning till att det känts bra denna veckan är nog också för att jag faktiskt fått sova på nätterna och kunnat återhämta mig bättre än innan. Jag har känt stor skillnad i kroppen, jag har mycket mer energi och glädje. 

Träningsveckan
Måndag: Thai
Tisdag: Vila
Onsdag: Mittsintervaller & clinch
Torsdag: Cirkelfys
Fredag: Thai på lunchen & thai efter jobbet
Lördag: Thai + sparring

Imorgon är jag lite osäker på vad jag ska köra. Jag hade behövt få in lite löpning eller intervaller denna veckan också även om det är roligare att köra thai.. Får se hur jag känner imorgon, jag har världens träningsvärk efter denna veckan men det känns så bra! Var lite nervös inför sparringen idag men eftersom att jag körde passet innan så hade jag inte så höga förväntningar på mig själv utan tillät mig själv att ta det lite lugnt eftersom att jag var trött. Det visade sig vara rätt bra för då blev jag mycket mer avslappnad och hade kul istället. 

Efter sparringen åkte vi till Onechai för att kolla på Dennis match och sedan käka tillsammans :) OPFG ♥
 
Mission: Sleeping
Igår efter jobbet var jag så trött och less, egentligen ville man ju bara hem till soffan men jag är glad att jag tog mig till klubben och rev av ett pass med tävlingsgruppen. Jag har vääääärldens träningsverk efter både clinchen (från i onsdags!!!!) och passet i söndags, mina vader värker verkligen haha! Men jag är glad att jag åkte dit igår, för det första var det ett väldigt roligt pass med mycket tekniska övningar och för det andra så behövde jag den avkopplingen för hjärnan. Att lägga mitt fokus på något helt annat en stund och få skratta och ha kul samtidigt som jag tränade. Befriande! 

Fick också tips att testa meditationssessionen Sleeping i Headspace appen för att få hjälp att somna igår och det fungerade faktiskt. Det var otroligt skönt! ♥ 
Älskar denna bilden från Halmstad, hela den helgen var helt magisk ♥
1 - Varför?
Okej. Första steget mot det här målet. Anledningen, eller anledningarna till att jag valde att gå en match i thaiboxning. Varför jag ville utmana mig själv i någonting och varför det blev just i den här sporten? För min del var det inte bara ett mål med träningen eller en kul grej, det var många faktorer som gjorde att jag till slut tog tag i det här. För vissa kanske det låter lite djupt och dramatiskt, men för mig har detta varit en väldigt stor händelse i mitt liv och det var många saker som tillsammans fick mig att kämpa för att genomföra det. Det kanske inte är en så stor grej för alla att gå upp i ringen, man pratar sällan om varför, faktiskt.. 

Vi börjar i roten, min bakgrund. Jag har alltid varit väldigt blyg och försiktig. Jag är aldrig den som tar sista kakan, inte den som tar mest plats i ett rum, inte den som räckte upp handen i skolan även om jag kunde svaret. Jag var inte den som gjorde mål i handbollen utan snarare den som passade den som gjorde mål. Även om jag var en av dom snabbaste så vågade jag inte ta för mig fullt ut och visa mig synlig för den som skulle passa. Jag tror, när jag tänker efter, att jag alltid har varit livrädd för att misslyckas eller skämma ut mig. Jag har varit en i mängden liksom. Jag har för det mesta försökt att passa in och inte synas eller höras så mycket. Jag är ganska osäker i mig själv, både när det kommer till mitt utseende och människors åsikter om mig, jag har alltid brytt mig väldigt mycket mer om andras åsikter än mina egna. Med de egenskaperna har jag ständigt fått höra att jag måste få mer skinn på näsan, bli tuffare, våga stå upp för mig själv och mina åsikter, vara stark och vara en person man inte kör över bara sådär. Det sista man trodde om mig var nog att jag skulle gå upp i en ring och slåss. Det väckte nog lite rebellen i mig att bara tänka tanken av att få se och höra reaktionerna från folk när jag väl nått dit. Det har varit moroten i hela det här, att visa att jag inte är svag. 

Min livssituation. En annan del av min anledning var min livssituation. De senaste åren, sen jag blev singel egentligen har jag varit väldigt aktiv, hittat på mycket saker hela tiden, hållt mig sysselsatt. Många roliga och sociala sammanhang som ofta innebar alkohol, många sena kvällar, mycket after work med nya jobbet, mycket övernattningar hos Lisa för att inte vara själv osv. Om jag inte hade någonting planerat så kändes det väldigt tomt och jag blev deppig av att vara ensam. Jag hade ju varit sambo i ett par år och tyckte att det var jobbigt att vänja sig vid ensamheten. Efter ett tag vände det. Jag vet inte när, men mina stressymptom blev mer och mer tydliga och jag kände mig istället stressad av att ständigt ha något planerat och att ständigt vara tillgänglig. Jag började stänga av sociala kanaler och trappa ner lite, men jag har ju som jag skrivit i tidigare inlägg haft väldigt svårt för att säga nej, så jag såg detta som ett sätt att "fly" det sociala lite. Att ha en anledning till att inte vara tillgänglig, att inte dricka alkohol och ett sätt att få lära mig trivas i mitt eget sällskap.

Klubben. Jag är lite försiktig med att skriva ut namn här, för vissa kanske inte vill finnas med i min blogg av alla ställen. Men jag kallar honom min tränare. Han som sett mig från det att klubben startade fram till nu. Han sa flera gånger att det skulle vara kul att se både mig och Lisa tävla. Han tyckte att vi hade potential. Att han kunde se det på oss två, två ost- & vinälskare som hobbytränade i steg 3 några få gånger i månaden.. Men det betydde väldigt mycket för han är inte den som säger en sådan sak om han inte menar det. Han tjatade ofta på oss att komma dit oftare och köra mer, men jag kände mig inte redo att "ge upp" mitt liv riktigt. För så kändes det då. För på vår klubb så är det inget lallande om man väl beslutar sig för att tävla. Jag frågade honom vid något tillfälle vad som förväntas av en om man skall upp i tävlingsgruppen och han svarar att det krävs att man ligger på ca. 10-12 pass i veckan i ca. 6 månaders tid, alltså ett halvt år... När han sa det första gången började jag typ garva och tänkte "det kommer aldrig hända". Hur fan ska jag få ihop 10-12 pass i veckan när jag knappt får ihop 3 som det är nu? Det var ju ett skämt. Tyckte jag då. Som att kolla på en motorväg man inte såg slutet på. 

Jag blev dock väldigt inspirerad när jag såg en tjej i tävlingsgruppen som jag inte kände igen sen innan, hon hade precis gått sin första match minns jag. Jag frågade min tränare hur länge hon hade kört och hur mycket hon tränar, för hon var ganska ny på klubben och jag var inte där så ofta. Han svarade "hon har kört i drygt ett år och hon är här varje dag". Jag blev så jävla impad (Klubbens lilla säl, utan att skriva namn så vet du vem du är ♥) som bara körde på och var hur jävla ball som helst. Hon hade börjat springa på den där motorvägen jag skrev att man inte såg slutet på. Det fick mig på något sätt att känna att det inte är omöjligt, att om hon kan så kanske jag också kan. Det är inte riktigt samma sak när man kollar på de andra i tävlingsgruppen som är med i svenska landslaget och går stora proffsmatcher och tävlar om mäktiga titlar. Har man det som mål så känns det mer ouppnåeligt och orealistiskt på något sätt.

Beslutet. Beslutet tog jag precis innan 2016 blev 2017. Jag skrev till min tränare på Messenger och frågade honom om han ville höra mitt mål för 2017. Jag visste att om jag gjorde det så var bollen i rullning, det fanns ingen väg tillbaka. Inte för att han skulle tvinga mig om jag ångrade mig, utan för att jag hade gjort mitt comittment med mig själv. Jag skulle minsann bevisa för mig själv och alla andra som trodde mindre om mig att jag kan göra detta. Jag visste dock att jag behövde bevisa för tävlingsgruppen och för våra tränare att jag verkligen menade allvar och att jag visste vad som krävdes. Jag visste att jag på något sätt skulle behöva pussla ihop mitt liv så att jag kunde vara på klubben alla dagar och gick igenom schemat för att få ihop det med jobb och annat. 

Sen började steg 2 i det hela. Det fysiska... Men det har tagit mig 3h att skriva ihop detta och en del tårar har runnit längs kinderna under tiden. Inte för att jag är ledsen, men för att det är så otroligt mycket känslor i det här att det inte är sant. 

2016-12-30, 23:18
Jag: Vill du höra mitt 2017-mål?
Min tränare: Ja, kör!
Jag: Jag ska ha gått en match
Min tränare: Ja det är ett rimligt mål. Då gör vi det.

Inte det minsta tvivel. Inte ens en liten, liten tvekan. Bara fullkomligt stöttande och "då gör VI det". Blev helt tårögd när jag bläddrade tillbaka och hittade det meddelandet. Denna bilden vore klockren om jag hade haft två Alexandra på bilden. Alexandra 1.0 vs Alexandra 2.0, det hade förklarat lite mer bildligt vad den här matchen handlade om för mig. Men jag är inte så skillad i fotoredigering, så låt oss fantisera att det är det bilden föreställer istället.  
Photocred till vår bästa Benjamin Bayard.